Subpage under development, new version coming soon!
Subject: Saga: Dagen Efter
- 1
Cenneth [del] to
All
Då några av er gillade min julsaga så tänkte jag kasta upp en annan saga som jag skrivit på ett annat managerspel. Ni har ju varit så duktiga och fått liv i forumet så detta får väl vara som en liten belöning (eller ett straff, utifall ni inte gillar den!).
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Dagen Efter
Allt hade skett så snabbt. Ena dagen en normal vardag med alla dess ordinära saker. Nästa stund kaos, panik, skräck och förtvivlan. Vad skulle man ta sig till? Vart skulle man ta vägen?
Frågorna hade virvlat runt i skallen som höstlöv i en vind. Paniken och skräcken gjorde ju inte saken bättre. Att fly döden är inte lätt, speciellt inte när döden är lika snabb som en själv.
Det hade gått några år sedan katastrofen inträffade, men det kändes för vissa som om det var igår. Av de som fortfarande vad vid liv så hade några kunnat gå vidare, andra inte. En del bar fortfarande på en enorm sorg och andra även på rädslan. Rädslan för vad som hade hänt och vad som kanske skulle hända i framtiden.
Några pratade fortfarande öppet om det, men det fanns också en hel del som inte ville ta upp ämnet igen. De förträngde nästan det som hänt. Om man ignorerar något tillräckligt mycket - försvinner det då?
Men oavsett hur man hade behandlat tragedin så var alla inställda på en sak - att överleva.
De visste att runtom dem hopade sig döden och att även om de hade hittat en frizon så var de inte helt säkra.
Säkra från att mista någon de gillar.
Säkra från att erfara skräcken igen.
Säkra från döden.
Säkra från Dem.
---------------------------------------------------------
Elizabeth Anna Johnson satt och tittade ut genom fönstret på folket som gick förbi. En del höjde sin hand i en hälsning mot henne när de passerade, någon enstaka ropade till och med "Hej, Liz!". Liz hälsade tillbaka med leende på läpparna som inte riktigt avspeglades i hennes ögon.
Folket på ön kände henne som Liz. Bara Liz. Under hennes tid där så hade hon inte öppnat sig för många och hon kunde räkna antalet som kände till hennes efternamn på ena handen.
Endast en person kände till hennes andra namn och visste om delar av Elizabeths historia. En person som hon inte längre såg till.
Hon försökte att inte tänka på honom så mycket. För jobbigt.
Det var nog därför som hon nästan alltid tittade ut genom fönstret och sällan vände blicken inåt rummet - där det var tomt och tyst.
Ibland orkade hon inte med att se folket där ute, men samtidigt ville hon inte se tomheten där inne. Känslan av att vilja ha sällskap, men att på samma gång vara ensam kunde hon aldrig riktigt förstå. Den känslan irriterade henne. Hon ville göra något åt saken. Men orken tynade. Vad var det för mening egentligen?
Det fanns psykologer på ön som hon kunde prata med och det hade hon gjort. Eller rättare sagt så hade hon försökt, men det fanns en punkt i hennes liv där varje möte tog slut. Det var den händelsen som hon var tvungen att arbeta med och reda ut. Efter ett tag så låtsades Liz att hon kommit över det och de kunde börja röra vid senare saker. Fast hon insåg snart att det inte riktigt fungerade. Hon kunde inte gå vidare förrän hon rett ut en punkt i hennes liv och den punkten kunde hon inte reda ut, oavsett hur mycket hon försökte.
Det tog inte lång tid förrän hennes besök hos psykologen avslutades. Liz hade gett upp.
Trots att hon varit några år på ön så kände hon sig inte som hemma. Detta var ett främmande ställe för henne.
Elizabeth drömde om att återvända hem. Hem till staden där hon bott så länge. Hem till huset som hon inrett. Hem till platsen där hon och hennes familj spenderat så mycket tid. I sina drömmar kunde hon se sig själv kliva in genom dörren, se sina barn komma springandes emot henne med öppna armar och ansikten fulla av glädje, se sin underbara make komma leendes och med en varm kyss och en kram fylld av tusen känslor och ord visa henne vad hon betydde för honom.
Elizabeth kunde le i sömnen, men vaknade alltid kallsvettig och med tårar rinnandes längst kinderna.
Minnena av dagen då allt tog slut var etsat fast på hjärnan och även på näthinnan. Det gick inte en dag utan att hon tänkte på det.
----------------------------------------------------------------
Det var en lördag. En varm lördag.
Elizabeth hade badat med barnen i poolen på bakgården. Tvillingarna hade plaskat som galningar. Liz undrade ibland om hennes lilla pojke och flicka hade någon extra boost inbyggd i kroppen för de verkade aldrig bli trötta. Det var varmt ute och energin hos de vuxna räckte knappast till en hel dag av full fart, men fem-åringarna Tom och Susan var outtröttliga.
Liz kallade dem ibland för hennes tuppar för de var uppe tidigare än normalt folk går upp och skämdes inte alls för att väcka sina föräldrar nästan direkt.
Ynglingarna hade då tur att de hade föräldrar som inte bara älskade dem, men som samtidigt var lugna, positiva och rätt så morgonpigga.
Efter väcknings-cermonin - som inte avslutades förrän Tom och Susan var säkra på att deras föräldrar inte kunde somna om - så sprang ungarna iväg till teven.
Elizabeth vände sig om i sängen och tittade på Mark - hennes underbara make sedan sju år tillbaka - och han suckade djupt.
- 'Flyttar de inte hemifrån snart?' frågade han med ett leende.
- 'De åker ut imorgon om de väcker mig igen.' blev svaret och de båda skrattade.
- 'Känner jag dig rätt, och det gör jag, så släpper du inte iväg dem förrän de är gifta, har barn och ska gå i pension.'
- 'Du känner mig alltför väl.'
En kyss och sedan gick de upp.
Bada, sola, leka. Så såg lördagen ut. Mark passade även på att klippa gräsmattan och när det var dags för lunch - och senare även middag - så lagade han mat.
Elizabeth tyckte själv att hon inte var usel på att laga mat, men hennes make var bättre. Hon lagade enkel vardagsmat, han lagade lite finare helgmat.
Mot kvällen blev det teve-tittande med ungarna. Lille Tom hade somnat under vardagsrumsbordet där han legat och tittat på en film som gick. Susan låg i hennes mammas knä och sov.
Elizabeth och Mark lyfte upp sina små illbattingar och bar in dem i barnens sovrum.
De lade ner dem i sängarna och stoppade om dem. En godnattpuss till dem båda och sedan släcktes lampan.
Då barnens föräldrar knappast hade mer ork än sina barn så bar det av till sängs för dem också. Snart slumrade hela familjen.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth suckade tungt och reste sig från sin plats vid fönstret. Det var varmt och något kallt att dricka vore inte helt fel. Hon gick in till det lilla köket, öppnade kylskåpet och tog fram tillbringaren med juice. Hon fyllde ett stort glas till mitten och lade i några isbitar också. En skvätt vodka blev som grädden på moset.
Sedan bar det av till fönstret igen.
Liz satte sig återigen på stolen och tittade ut. Hon tog en stor klunk av glasets innehåll och ställde sedan ner den på ett litet runt bord inom räckhåll från där hon satt.
Juicen rann ner i hennes strupe och hon grimaserade. Den satt där den skulle.
Solen sken på den klarblå himlen. Vissa killar som gick förbi hade bara shorts på sig, men en hade på sig full mundering. Antagligen var han på väg för att hålla vakt. Även om det inte var krav längre på att de som höll vakt skulle bära full utrustning och militärkläder så var det fortfarande en del som höll på traditionen - oftast de som varit militärer tidigare.
Det såg väldigt varmt ut, tyckte Elizabeth, men hon visste också att kläderna var gjorda så att de faktiskt inte var så varma. Hon hade hört av en av dem att plaggen var varma när det var kallt ute och svala när det blev varmt.
Hon tyckte att det lät alldeles perfekt. Synd bara att de inte hade täcken av samma material för det skulle göra det betydligt skönare att sova.
- 'Men', tänkte Elizabeth, 'det finns väl inga täcken i världen som skulle göra det skönt att sova för mig.'
Borta var de dagar då hon bara kunde vända sig om i sängen och kura ihop sig under täcket med sin make.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth och Mark hade somnat så fort de lagt ner sina huvuden på kudden. Barnen hade verkligen slitit ut dem.
Plötsligt satte sig Elizabeth upp i sängen. Något hade väckt henne. Men vad? Hon var inte säker. Kanske var det ingenting. Mark sov fortfarande, så det var nog inget. Liz lade sig ner igen.
Fotsteg hördes utanför deras sovrum. Var ungarna uppe? Det var mörkt ute så det var knappast morgon än. Kanske kunde någon av dem inte sova?
Hon gick upp och öppnade sovrumsdörren. Ingen där. Nattlamporna som de satt upp för barnens skull kastade sitt dova sken över den tomma hallen utanför sovrummet.
Elizabeth tog ett steg och kände något blött under foten.
- 'Mark!'
Hennes rop väckte Mark på en bråkdel av en sekund.
- 'Vad är det?'
- 'Blod.'
Mark hoppade ur sängen och med några raska kliv var han framme vid sin fru.
Hon hade rätt. Det var blod på golvet.
Mark fortsatte ute i hallen och satte av mot barnens rum. Elizabeth kunde inte följa efter honom även om hon hade velat det. Chocken hade henne som fastklistrad där hon stod. Hennes händer skakade.
Hennes make slet upp dörren till barnens rum. Det han såg var som ett knytnävsslag i magen som fick honom att backa ett steg.
----------------------------------------------------------------------
Minnena från den dagen sköljde över Elizabeth där hon satt. De verkade aldrig lämna henne utan låg alltid och lurade för att när som helst när hon släppte sin gard storma fram. Nu för tiden så kunde hon bita ihop och pressa tillbaka dem, även om det fortfarande var jobbigt och aldrig lämnade henne oberörd, men förr så kunde de knocka henne totalt.
Elizabeth drack lite till, blundade och lade sitt ansikte i sina händer.
En psykiatriker hade en gång sagt till henne att hon skulle gå igenom det som hänt för att bearbeta minnena.
Hon hade försökt och det hade varit ett rent helvete, men även om det kanske hjälpte en aning så gav det aldrig henne full kontroll. Det hade gjort så ont att gå igenom allt om och om igen.
Fast såklart, det hade åtminstone gjort att det inte var lika jobbigt att minnas allt nu för tiden. Eller var det för att hon helt enkelt var avtrubbad?
Att blunda för att få bort minnena fungerade inte så bra för Elizabeth den här gången.
Istället såg hon framför sig bilder av vad hon sett den natten för så längesen.
----------------------------------------------------------------------
Det var så mycket blod.
Elizabeth hörde hur han sade 'Nej'. Det var inget skrik. Mer som en viskning. Ett endaste ord - ett yttrande - som var så full av chock, rädsla och sorg att det slog bort chocken hos Liz.
Hon återfick kontrollen över sin kropp och sprang fram till barnens rum. Mark hade redan gått in och han satt nu på knä och höll en liten pojke i sin famn. Blodet droppade från kroppen och det blonda håret var rött och stripigt.
Liz backade in i väggen. Detta kunde inte vara sant. Det måste vara en dröm. Hennes lilla son kunde inte vara... Tom var inte...
Tårarna rann nerför hennes kinder och hela hennes kropp kändes kall och stel. Mark tittade upp på henne. Han var alldeles blek. Läpparna darrade när han öppnade dem för att säga något.
Men innan ett enda ord hann komma ut tog två små händer tag om Marks huvud, vred det åt sidan och sedan bet Tom honom i halsen. Blodet sprutade, Mark föll omkull och Tom böjde sig ner och tog ännu en tugga.
Elizabeth skrek. Hon skrek så högt att hon trodde hennes hals skulle spricka.
Plötsligt såg hon något i ögonvrån. Längre bort i hallen stod hennes lilla flicka.
Susan hade på sig sitt rosa nattlinne - en mindre modell av den som hennes mamma också hade. Men nu var plagget rött. Hennes ögon hade förändrats. De var inte de oskuldsfulla barnögon som hon alltid haft. Det fanns ingen glädje i dem. Ingen värme. Det fanns bara ilska och hunger.
Hon började springa mot sin mamma.
Elizabeth sprang. Hon satte av mot dörren på framsidan av huset. Ljudet av små barnafötter hördes bakom henne och de kom närmare.
På hallbordet låg nycklarna. Hon slet åt sig dem och även det lilla basebollträt som Tom hade fått när han fyllde fem.
Fotstegen kom närmare och Liz vände sig om och svingade till.
Susan ramlade, men försökte direkt komma på fötter igen. Slaget hade träffat hennes arm och när hon satte ner den för att ta sig upp så vek sig armen. Men det var som om Susan inte kände något för hon tog sig upp ändå.
Elizabeth öppnade snabbt dörren, sprang ut och slog igen den efter sig. I glasrutorna på dörren såg hon konturerna av en flicka på fem år som ville till sin mamma.
Bilen stod parkerad på uppfarten och snart backade Liz ut på vägen. Innan hon körde iväg så såg hon upp på huset. Där inne låg hennes döda make och hennes döda barn, eller var de verkligen döda?
Runt omkring henne var det kaos.
Hade det inte varit för att hon var så rädd så hade hon nog antingen fått panik eller brytit ihop, eller både och.
Hon satte gasen i botten och körde iväg, utan att veta exakt vart hon skulle.
--------------------------------------------------------------------
Än idag kunde Elizabeth ibland känna att "tänk om hon kunde gjort någonting annorlunda så att alla klarat sig".
- 'Tänk om jag bara kunde räddat Mark?'
Hon blev nästan arg när hon tänkte sådana tankar för de hjälpte ju inte. Psykologer hade sagt att hon skulle gå vidare. Hon gjorde allt hon kunde göra och att ställa sådana frågor fanns det ingen mening med.
Men faktum kvarstod att de tankarna fortfarande fanns med henne och hon visste att de skulle finnas där, någonstans i bakhuvudet, resten av hennes liv.
Men Elizabeth hade en plan för att ställa allt till rätta igen och få slut på alla de hemska tankarna. En plan som hon förberett under en längre tid och vars slutpunkt bara kom närmare och närmare.
Hon tittade på sin klocka och såg då att nästa steg av planen skulle genomföras nu. Därför reste hon sig från stolen, gick ut från huset och stängde dörren.
Dags att gå för att träffa Max.
--------------------------------------------------------------------
Efter sin flykt från huset så körde hon bara iväg utan någon riktig destination. Hon såg knappt världen runtom henne.
Grannar som låg döda.
Eller som dödade.
Det tog ett bra tag innan första chocken lagt sig och hon stannade då under en bro. Hennes händer höll så hårt i ratten att knogarna var alldeles vita.
Känslan av att ha för mycket sorg i sig för att kunna göra av med den vällde upp inombords och hon bara grät. Grät som hon aldrig gjort förr.
Så satt hon flera minuter.
Egentligen är det väldigt konstigt hur kroppen agerar. Fastän man varit med om en sak som borde få en att bara sitta och gråta i evigheter så är det som om den känner att när man inte får eller kan göra det.
Elizabeths tårar rann ett tag, men snart så var det som om hjärnan och kroppen fick henne att ta kontroll. Hon visste vad hon just varit med om, även om hon fortfarande inte kunde säga det rakt ut för det var helt enkelt alldeles för otroligt och overkligt. Det kunde ju faktiskt inte hända. Bara på film. Inte i verkligheten.
Men nu hade det hänt och goda råd vad dyra.
Hon satte på radion. Än idag kunde Liz inte säga varför hon gjorde det, men antligen var det den mest logiska saken att göra.
Rapporter om attacker och döda strömmade ut så fort hon fått igång radion.
Hon rattade lite för att se om alla sade samma sak och så var fallet.
Plötsligt rattade hon tillbaka. Något hade fångat hennes uppmärksamhet.
- 'Jag upprepar! Ta er till hamnen eller ut på havet. Fartyg kommer att erbjuda hjälp!'
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth tyckte det lät lite konstigt, men själv hade hon inget att komma med så detta var ju bättre än inget. Kanske fanns det en räddning för henne trots allt.
Vägarna var relativt öppna, som tur var, men på ett ställe där flera vägar möttes så var det helt omöjligt att ta sig fram.
Hon ställde bilen och av någon underlig anledning så låste hon den.
Varje gång hon tänkte på det efteråt så log hon lite och skakade på huvudet. Det var ju bara så absurt.
Resten av vägen sprang hon.
Inga skor hade hon fått med sig från huset så hon var helt barfota.
Men trots att fötterna snart var såriga och blödde så kände hon inget utan bara sprang och sprang.
Snart såg hon hamnen. Men hon såg också något som fick henne att stanna tvärt.
Det var personer längre bort, men de verkade inte vara mänskliga.
Och de såg henne.
Vad Elizabeth gjorde härnest kunde hon själv inte förklara.
Hon tittade in i en bil som stod bredvid henne. Dörren stod på glänt och nyckeln satt i.
De som sett henne hade börjat komma mot henne och hon ropade även på resten för att få deras uppmärksamhet.
Alla var snart på väg mot Elizabeth.
När de kommit tillräckligt nära så hoppade hon in i bilen, vred om nyckeln och sedan gasade.
Hon plöjde genom hopen av personer som var ute efter henne. Liz kände varje träff och på något sätt kändes det bra. Kanske var det en liten hämndkänsla som infann sig.
När hon kommit förbi allihopa och kört så långt som hon kunnat så hoppade hon ur bilen igen och sedan sprang hon för blotta livet.
Hon rusade allt hon kunde och hamnen kom närmare och närmare. Snart var hon där och såg då en rätt så stor båt. En man stod vid landgången och när han såg henne och vad hon var så ropade han till henne att springa snabbare.
Det gjorde hon,
Snabbare än hon någonsin sprungit i hela sitt liv.
Mannen ställde sig längst upp på landgången och så fort Elizabeth hade kommit upp så välte han snabbt omkull den. Hon såg då i ögonvrån hur någon ramlade av den och ner i vattnet.
Sedan svimmade hon.
--------------------------------------------------------------------
Båten åkte runt ett par dagar för att sedan sätta kurs mot en ö i havet. Enligt kaptenen på båten så hade de så fort allt skett fått order om att starta båtarna och hämta upp folk. Nu hade de även fått höra att alla - för det fanns flera personer på båten - skulle tas till en ö.
Det tog ett tag för dem att nå dit, men snart så var de framme och där såg Liz att fler båtar och fartyg hade lagt till och att massor av människor var där.
Alla delades in i grupper och grupperna hänvisades sedan till varsitt tält. Där fick de en snabbgenomgång av vad som nu gällde. Liz fick veta att de inte riktigt visste varför den här katastrofen inträffat, men att idén med att få alla ombord båtar var för att man trodde att det skulle vara en säkrare plats och nu visste de tydligen att de som de flytt från inte kunde simma.
På mötet fick de också veta att grupperna skulle få vissa arbetsuppgifter för man ville bygga upp ett litet samhälle på den här ön.
Det var så allt började.
Man byggde hus och med hjälp av experter så kunde man göra iordning enklare sjukhus, militäranläggningar och lite andra nödvändiga ställen.
Från början var allt primitivt, men efter flera år så hade faktiskt saker och ting förändrats. Det var verkligen som halvmoderna samhällen nu och de kunde till och med producera egen mat då de hade börjat ta in djur såsom kor och höns.
Och trots allt snack om att de var säkra på ön så fanns det vaktstationer som kunde hålla koll runt ön och i havet fanns det minor. Dessutom fanns det radarsystem och ekolod som skulle göra det möjligt att upptäcka om någon ändå lyckades simma till ön, vilket var omöjligt.
Inom kort så hade olika militära grupper skapats som fick åka till fastlandet.
"Sökarna" - som hade i uppdrag att söka efter överlevande på land.
"Samlarna" - som skulle skaffa förnödenheter såsom till exempel mat, utrustning, material, läkemedel och vapen.
"Jägarna" - som enbart var ute för att ta död på de som var mänsklighetens hot.
--------------------------------------------------------------------
Sam hade varit en "Samlare".
Elizabeth hade träffat honom då allt känts som värst. Hon hade precis varit hos en psykolog när hon råkade gå rakt in i honom. Hennes tankar hade varit överallt och ingenstans så hon hade inte sett sig för. Hon bad hastigt om ursäkt utan att titta på honom.
- 'Ingen orsak.'
Det var något i hans röst som fick henne att titta upp. Elizabeth föll pladask för honom.
De hade börjat träffats och pratade ofta om vad de varit med om. Allt det hon inte kunde beskriva för psykologerna kunde hon lätt förklara för honom och han förstod exakt vad hon menade.
Sam hade förlorat sin fru och sin nyfödda son. Natten då allt skett hade han vaknat av att han hörde något. Vid sängkanten stod hans fru böjd över barnsängen. När hon hörde honom så vände hon sig om. I hennes armar låg det som var kvar av hans son.
Sam och Liz grät tillsammans, men de kände hela tiden att de kom närmare ett avslut. De kunde börja släppa det som varit och kanske sakteliga börja gå framåt.
När de inte pratade om vad som hänt den där ödesdigra dagen så pratade de om vad de gjort i livet. Sam hade rest mycket. Redan i tidig ålder så hade hans föräldrar tagit med honom till olika platser och lärt honom prata fler olika språk så att han skulle kunna göra sig förstådd. Han hatade att lära sig språk, men idag var han glad att han kunde dem.
I vuxen ålder hade resorna tagit honom till ännu fler platser. Han var fotograf för en National Geographic och hade tagit kort allt från vackra regnskogar till utgrävningar i öknar.
Elizabeth kunde ligga och lyssna på hans reseskildringar i timmar. Hon kunde blunda och se allt han berättade framför sig.
Ett ställe hade de båda varit på. I samma land, i samma stad, på samma plats. "Ödet" hade Sam kallat det. Elizabeth hade inte sagt emot.
De hade inlett ett förhållande. Både kände en kärlek som de aldrig trodde de kunde känna igen.
En kväll hade de packat ner mat och begett sig till en vacker gräsplätt uppe på ett berg. Det var en avskild plats som inte många kände till, men Sam hade varit där och fotat några gånger.
De åt en romantisk middag där och båda var lyckliga.
När maten var uppäten så hade Sam omfamnat Elizabeth och kysst henne. Sedan klädde han av henne och sedan sig själv.
Efter kärleksakten låg de och såg in i solnedgången. Skenet lös upp dem och deras nakna kroppar. Båda var tysta.
Elizabeth kände hur minnena av familjen och sorgen började komma. Hon ville inte att det skulle förstöra den här vackra stunden.
- 'Ta med mig någonstans.' sade hon tyst. 'Nu. Ta med mig till en plats där du har varit. Någonstans på andra sidan jorden. Vartsomhelst, men inte här.'
- 'Vad sägs om Italien?'
- 'Ja.'
- 'Vad sägs om Bari?'
- 'Ja. Berätta om den där dagen då du klev av tåget.'
- 'Du har varit på den stationen?'
- 'Ja.'
- 'Du känner till den lilla restaurangen med randiga markiser som serverar "Arrancino"'
- 'Arancino. Och "Zeppoli". Jag känner till det stället.'
- 'Jag drack kaffe där.'
- 'Satt du vid ingången eller vid framsidan mot kyrkan?'
- 'Jag satt mot kyrkan.'
- 'Ja. Jag satt där en gång. Jag satt där en gång, en dag som den här. Det var hemskt varmt och jag hade handlat och hade massor av paket vid fötterna. Jag fick flytta dem hela tiden.'
- 'Och sen?' frågade Sam medan han kysste hennes axlar.
- 'Du får mig att glömma historien.'
- 'Lyckliga jag.'
Sam låg och höll om Elizabeth en lång tid. Då och då kysste han henne. Vart spelade ingen roll. Han hade sett hur sorgen hade angripit kvinnan framför honom igen och han var glad över att kunna föra henne bort från all smärta ibland.
Nu såg han hur hon drömde sig bort till Italien.
Till Bari.
Till den lilla restaurangen med de randiga markiserna.
Sam blundade själv och försökte göra henne sällskap där. Han hade också mycket sorg inom sig. Att kunna fly med någon han älskade betydde mer än han någonsin kunde beskriva.
De älskade varandra mer för var dag som gick. Alla de gamla hemskheterna skulle äntligen bli ett avslutat kapitel.
Elizabeth var dock väldigt orolig för Sam. Han var ju en "Samlare" och även om säkerheten var stor när de begav sig ut.
En kväll när de ätit en god middag och älskat hade Sam vänt sig till Liz och berättat att han nu skulle sluta inom det militära. Han skulle ansöka om att få andra arbetsuppgifter på ön och han ville fira det med att gifta sig. Ringen han tagit fram var enkel, men det den stod för var ovärderligt. Han friade och Elizabeth svarade ja innan frågan var helt ställd.
Ett sista uppdrag väntade Sam.
Elizabeth hade stått vid kajen för att välkomna Sam tillbaka. Men ingen Sam kom.
Sams bästa vän Max var med i samma Samlar-grupp och han berättade vad som hade hänt.
Allt rasade då samman för henne. Och sedan dess hade hon bara sjunkit lägre och lägre.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth hade haft kontakt med Max sedan dess och han hade hjälpt henne så gott han kunde. Nu hade hon gått till honom för att få hjälp med slutet av sin plan.
Han väntade på henne utanför sitt lilla hus.
- 'Är du säker på att du vill göra detta?' frågade han.
- 'Ja.' svarade Elizabeth direkt. Det fanns ingen tvekan i hennes röst.
- 'Okej. Allt är klart, men det är ännu inte försent att hoppa av. Men om du är säker så var på den här platsen klockan fyra i morgon bitti.'
Max räckte fram en lapp åt Elizabeth som hon tog och stoppade i fickan.
- 'Tack för allt.' sade hon och gav Max en kram.
- 'Jag skulle vilja stoppa dig.'
- 'Jag vet. Men du kan inte stoppa mig. Jag vet vad jag vill och vad jag måste göra. Det finns inget du kan göra för att jag ska ändra mig. Knyt fast mig vid ett träd och jag sliter upp den ur marken. Jag måste göra detta. Det finns inget annat. Hade du inte hjälpt mig så hade jag fått någon annan att göra det. Det enda du kan göra är att acceptera det.'
- 'Sam hade stoppat dig. Hade han varit här så hade han gjort allt i sin makt för att förhindra det du tänker göra.'
- 'Jag vet. Men han är inte här.'
- 'Vad exakt är det du vill uppnå med detta?'
Elizabeth bara log mot honom. Det var det enda svaret han fick och på något sätt så förstod han vad hon menade.
En sista kram och de skiljdes åt.
--------------------------------------------------------------------
Väl tillbaka i huset tog Elizabeth fram en liten väska. I den packade hon ner några få saker som hon behövde eller ville ha med sig.
Sedan ställde hon sin klocka på ringning och lade sig för att försöka sova lite. Hon var säker på att det skulle vara omöjligt, men nu när allt i stort sett var klart så infann sig ett lugn över henne. Innan hon visste ordet av så hade sömnen dragit in över henne. Inga hemska drömmar infann sig den här gången. Bara en kort vacker dröm svepte förbi där hon såg Mark stå och vinka utanför deras hem och framför honom stod småttingarna Tom och Susan. De såg glada ut och vinkade häftigt till henne.
När klockan ringde efter vad som kändes som bara några minuter så vaknade Elizabeth utan kallsvett och de enda tårarna som fanns i hennes ögon var av glädje.
Nu visste hon att hon tagit rätt beslut.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth gav sig av till platsen som stod på lappen och hon kom fram strax före fyra. En båt låg förtöjd där och en äldre man stod vid fören och väntade.
- 'Är det du som är Elizabeth?' frågade han när hon kom fram.
- 'Ja. Det är jag.'
- 'Kom ombord.'
De pratade inte mycket under resan. Hon kände ingen anledning att bekanta sig med honom och han verkade inte vilja skapa några band med henne.
Enda gångerna som de pratade var egentligen bara när han frågade om hon ville ha något att äta eller om hon behövde något annat.
Det var ingen livad resa. Men så visste båda vad som väntade vid deras slutdestination.
Båten var inte snabb, så det tog ända tills lunchtid dagen därpå innan de såg land vid horisonten.
De lade till vid samma kaj som Elizabeth hade lämnat fastlandet en dag för så längesen. Hon såg ut över hamnen och såg ingen där, som tur var.
Mannen som ägde båten gav henne en nyckel.
- 'Den är till mopeden som du ser där borta vid staketet.' sade han och pekade bort mot där mopeden stod och Elizabeth följde hans hänvisning och såg den.
- 'Tack. Adjö.'
- 'Adjö.'
Mannen lade ut en liten landgång och när Elizabeth gått ner för den så drog han upp den igen. En sista blick på henne, en höjd hand i ett farväl och sedan vände han och gick in i förarhytten.
Medan båten startade så gick Elizabeth med raska steg fram till mopeden och satte sig på den. Sedan tittade hon runt omkring sig. Fortfarande ingen inom synhåll.
Nyckeln vreds om, mopeden startade och sedan for hon iväg.
Med blicken rakt fram körde hon tillbaka samma väg som hon kommit på för många år sedan.
--------------------------------------------------------------------
Bortsett från en person långt, långt borta så såg hon ingen. Hon hade hört att massorna hade dragit sig till större städer, men att ingenstans var för den delen säkert.
Vinden slog mot hennes ansikte och hennes ögon tårades. Men hon höll stadigt i styret och bara fortsatte.
Hon var inte ens rädd. Detta var exakt det hon ville göra. Fanns inget annat som existerade.
Det tog ett tag, men sedan var resan över. Inte för att hon märkte av tiden. För henne kunde det gått en minut eller ett år. Det gjorde ingen skillnad.
Snart stod hon där. Mopen parkerad på uppfarten.
Hennes hem hade stått sig ganska bra mot åren som gått och allt som skett i världen.
Solen sken på huset och himlen hade bara några få vita moln. Det var en fin dag att komma hem på.
Elizabeth gick fram till dörren som stod på glänt.
Inte ett uns rädsla fanns inom henne. Som hon kände nu hade hon inte känt sedan hon senast hade kommit hem från jobbet innan helgen då hon skulle vara med familjen. Den känslan var skön.
Hon gick in och såg sig omkring. Saker och ting låg lite huller om buller. Något som förmodligen var blod hade stänkt på väggar och golv, men hade för längesen torkat.
Det lilla basebollträt låg i hallen.
Elizabeth klev över den och gick raka vägen in i vardagsrummet. Den vita soffan var fortfarande vit, men väldigt dammig. Hon slog bort allt damm hon kunde och sedan satte hon sig ner.
Väskan ställde hon bredvid sig och grävde sedan i den för att hitta ett fotografi som hon tagit med sig.
Det var den enda bilden hon hade kvar på sin familj. En militär hade hämtat den åt henne en gång - för en redig summa pengar.
Kortet var från en jul. Hon och Mark sitter i soffan - den vita soffan som hon nu satt i faktiskt - och en öppen eld sprider sitt sken från ena sidan. På andra sidan ser man julgranen och alla paketen under den.
Mellan Mark och Elizabeth sitter Tom och Susan. Deras ansikten är fulla av glädje och värme. Julafton står för dörren och ivern verkligen lyser om dem. Tom har en tomteluva på sig och sitter med fötterna uppdragna bredvid sig. Susan har sin favoritjultröja på sig. Hennes farmor hade stickat den åt henne och hon älskade att ha den på sig under julen. Även hon har fötterna uppdragna, precis som Tom, och hon har sitt huvud vilandes på sin mor.
En enda stor lycklig familj.
Elizabeth ställde fotografiet på bordet framför henne och lutade sig sedan tillbaka i soffan.
En sorgsen lycka fyllde henne och en tår rann sakta nerför hennes kind.
Hon var äntligen hemma igen.
Det var här hon skulle vara.
Det var så här som det skulle vara.
Hon hade ingen att mista nu. Så hon var säker från det.
Och hon kände sig säker på att det inte fanns någon skräck att erfara.
Men hon var inte säker från döden.
Inte säker från Dem.
Men Elizabeth Anna Johnson var hemma. Hon var där hon ville vara.
Ett ljud från bakgården fick henne att vända blicken dit.
Hon log.
Slut.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Dagen Efter
Allt hade skett så snabbt. Ena dagen en normal vardag med alla dess ordinära saker. Nästa stund kaos, panik, skräck och förtvivlan. Vad skulle man ta sig till? Vart skulle man ta vägen?
Frågorna hade virvlat runt i skallen som höstlöv i en vind. Paniken och skräcken gjorde ju inte saken bättre. Att fly döden är inte lätt, speciellt inte när döden är lika snabb som en själv.
Det hade gått några år sedan katastrofen inträffade, men det kändes för vissa som om det var igår. Av de som fortfarande vad vid liv så hade några kunnat gå vidare, andra inte. En del bar fortfarande på en enorm sorg och andra även på rädslan. Rädslan för vad som hade hänt och vad som kanske skulle hända i framtiden.
Några pratade fortfarande öppet om det, men det fanns också en hel del som inte ville ta upp ämnet igen. De förträngde nästan det som hänt. Om man ignorerar något tillräckligt mycket - försvinner det då?
Men oavsett hur man hade behandlat tragedin så var alla inställda på en sak - att överleva.
De visste att runtom dem hopade sig döden och att även om de hade hittat en frizon så var de inte helt säkra.
Säkra från att mista någon de gillar.
Säkra från att erfara skräcken igen.
Säkra från döden.
Säkra från Dem.
---------------------------------------------------------
Elizabeth Anna Johnson satt och tittade ut genom fönstret på folket som gick förbi. En del höjde sin hand i en hälsning mot henne när de passerade, någon enstaka ropade till och med "Hej, Liz!". Liz hälsade tillbaka med leende på läpparna som inte riktigt avspeglades i hennes ögon.
Folket på ön kände henne som Liz. Bara Liz. Under hennes tid där så hade hon inte öppnat sig för många och hon kunde räkna antalet som kände till hennes efternamn på ena handen.
Endast en person kände till hennes andra namn och visste om delar av Elizabeths historia. En person som hon inte längre såg till.
Hon försökte att inte tänka på honom så mycket. För jobbigt.
Det var nog därför som hon nästan alltid tittade ut genom fönstret och sällan vände blicken inåt rummet - där det var tomt och tyst.
Ibland orkade hon inte med att se folket där ute, men samtidigt ville hon inte se tomheten där inne. Känslan av att vilja ha sällskap, men att på samma gång vara ensam kunde hon aldrig riktigt förstå. Den känslan irriterade henne. Hon ville göra något åt saken. Men orken tynade. Vad var det för mening egentligen?
Det fanns psykologer på ön som hon kunde prata med och det hade hon gjort. Eller rättare sagt så hade hon försökt, men det fanns en punkt i hennes liv där varje möte tog slut. Det var den händelsen som hon var tvungen att arbeta med och reda ut. Efter ett tag så låtsades Liz att hon kommit över det och de kunde börja röra vid senare saker. Fast hon insåg snart att det inte riktigt fungerade. Hon kunde inte gå vidare förrän hon rett ut en punkt i hennes liv och den punkten kunde hon inte reda ut, oavsett hur mycket hon försökte.
Det tog inte lång tid förrän hennes besök hos psykologen avslutades. Liz hade gett upp.
Trots att hon varit några år på ön så kände hon sig inte som hemma. Detta var ett främmande ställe för henne.
Elizabeth drömde om att återvända hem. Hem till staden där hon bott så länge. Hem till huset som hon inrett. Hem till platsen där hon och hennes familj spenderat så mycket tid. I sina drömmar kunde hon se sig själv kliva in genom dörren, se sina barn komma springandes emot henne med öppna armar och ansikten fulla av glädje, se sin underbara make komma leendes och med en varm kyss och en kram fylld av tusen känslor och ord visa henne vad hon betydde för honom.
Elizabeth kunde le i sömnen, men vaknade alltid kallsvettig och med tårar rinnandes längst kinderna.
Minnena av dagen då allt tog slut var etsat fast på hjärnan och även på näthinnan. Det gick inte en dag utan att hon tänkte på det.
----------------------------------------------------------------
Det var en lördag. En varm lördag.
Elizabeth hade badat med barnen i poolen på bakgården. Tvillingarna hade plaskat som galningar. Liz undrade ibland om hennes lilla pojke och flicka hade någon extra boost inbyggd i kroppen för de verkade aldrig bli trötta. Det var varmt ute och energin hos de vuxna räckte knappast till en hel dag av full fart, men fem-åringarna Tom och Susan var outtröttliga.
Liz kallade dem ibland för hennes tuppar för de var uppe tidigare än normalt folk går upp och skämdes inte alls för att väcka sina föräldrar nästan direkt.
Ynglingarna hade då tur att de hade föräldrar som inte bara älskade dem, men som samtidigt var lugna, positiva och rätt så morgonpigga.
Efter väcknings-cermonin - som inte avslutades förrän Tom och Susan var säkra på att deras föräldrar inte kunde somna om - så sprang ungarna iväg till teven.
Elizabeth vände sig om i sängen och tittade på Mark - hennes underbara make sedan sju år tillbaka - och han suckade djupt.
- 'Flyttar de inte hemifrån snart?' frågade han med ett leende.
- 'De åker ut imorgon om de väcker mig igen.' blev svaret och de båda skrattade.
- 'Känner jag dig rätt, och det gör jag, så släpper du inte iväg dem förrän de är gifta, har barn och ska gå i pension.'
- 'Du känner mig alltför väl.'
En kyss och sedan gick de upp.
Bada, sola, leka. Så såg lördagen ut. Mark passade även på att klippa gräsmattan och när det var dags för lunch - och senare även middag - så lagade han mat.
Elizabeth tyckte själv att hon inte var usel på att laga mat, men hennes make var bättre. Hon lagade enkel vardagsmat, han lagade lite finare helgmat.
Mot kvällen blev det teve-tittande med ungarna. Lille Tom hade somnat under vardagsrumsbordet där han legat och tittat på en film som gick. Susan låg i hennes mammas knä och sov.
Elizabeth och Mark lyfte upp sina små illbattingar och bar in dem i barnens sovrum.
De lade ner dem i sängarna och stoppade om dem. En godnattpuss till dem båda och sedan släcktes lampan.
Då barnens föräldrar knappast hade mer ork än sina barn så bar det av till sängs för dem också. Snart slumrade hela familjen.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth suckade tungt och reste sig från sin plats vid fönstret. Det var varmt och något kallt att dricka vore inte helt fel. Hon gick in till det lilla köket, öppnade kylskåpet och tog fram tillbringaren med juice. Hon fyllde ett stort glas till mitten och lade i några isbitar också. En skvätt vodka blev som grädden på moset.
Sedan bar det av till fönstret igen.
Liz satte sig återigen på stolen och tittade ut. Hon tog en stor klunk av glasets innehåll och ställde sedan ner den på ett litet runt bord inom räckhåll från där hon satt.
Juicen rann ner i hennes strupe och hon grimaserade. Den satt där den skulle.
Solen sken på den klarblå himlen. Vissa killar som gick förbi hade bara shorts på sig, men en hade på sig full mundering. Antagligen var han på väg för att hålla vakt. Även om det inte var krav längre på att de som höll vakt skulle bära full utrustning och militärkläder så var det fortfarande en del som höll på traditionen - oftast de som varit militärer tidigare.
Det såg väldigt varmt ut, tyckte Elizabeth, men hon visste också att kläderna var gjorda så att de faktiskt inte var så varma. Hon hade hört av en av dem att plaggen var varma när det var kallt ute och svala när det blev varmt.
Hon tyckte att det lät alldeles perfekt. Synd bara att de inte hade täcken av samma material för det skulle göra det betydligt skönare att sova.
- 'Men', tänkte Elizabeth, 'det finns väl inga täcken i världen som skulle göra det skönt att sova för mig.'
Borta var de dagar då hon bara kunde vända sig om i sängen och kura ihop sig under täcket med sin make.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth och Mark hade somnat så fort de lagt ner sina huvuden på kudden. Barnen hade verkligen slitit ut dem.
Plötsligt satte sig Elizabeth upp i sängen. Något hade väckt henne. Men vad? Hon var inte säker. Kanske var det ingenting. Mark sov fortfarande, så det var nog inget. Liz lade sig ner igen.
Fotsteg hördes utanför deras sovrum. Var ungarna uppe? Det var mörkt ute så det var knappast morgon än. Kanske kunde någon av dem inte sova?
Hon gick upp och öppnade sovrumsdörren. Ingen där. Nattlamporna som de satt upp för barnens skull kastade sitt dova sken över den tomma hallen utanför sovrummet.
Elizabeth tog ett steg och kände något blött under foten.
- 'Mark!'
Hennes rop väckte Mark på en bråkdel av en sekund.
- 'Vad är det?'
- 'Blod.'
Mark hoppade ur sängen och med några raska kliv var han framme vid sin fru.
Hon hade rätt. Det var blod på golvet.
Mark fortsatte ute i hallen och satte av mot barnens rum. Elizabeth kunde inte följa efter honom även om hon hade velat det. Chocken hade henne som fastklistrad där hon stod. Hennes händer skakade.
Hennes make slet upp dörren till barnens rum. Det han såg var som ett knytnävsslag i magen som fick honom att backa ett steg.
----------------------------------------------------------------------
Minnena från den dagen sköljde över Elizabeth där hon satt. De verkade aldrig lämna henne utan låg alltid och lurade för att när som helst när hon släppte sin gard storma fram. Nu för tiden så kunde hon bita ihop och pressa tillbaka dem, även om det fortfarande var jobbigt och aldrig lämnade henne oberörd, men förr så kunde de knocka henne totalt.
Elizabeth drack lite till, blundade och lade sitt ansikte i sina händer.
En psykiatriker hade en gång sagt till henne att hon skulle gå igenom det som hänt för att bearbeta minnena.
Hon hade försökt och det hade varit ett rent helvete, men även om det kanske hjälpte en aning så gav det aldrig henne full kontroll. Det hade gjort så ont att gå igenom allt om och om igen.
Fast såklart, det hade åtminstone gjort att det inte var lika jobbigt att minnas allt nu för tiden. Eller var det för att hon helt enkelt var avtrubbad?
Att blunda för att få bort minnena fungerade inte så bra för Elizabeth den här gången.
Istället såg hon framför sig bilder av vad hon sett den natten för så längesen.
----------------------------------------------------------------------
Det var så mycket blod.
Elizabeth hörde hur han sade 'Nej'. Det var inget skrik. Mer som en viskning. Ett endaste ord - ett yttrande - som var så full av chock, rädsla och sorg att det slog bort chocken hos Liz.
Hon återfick kontrollen över sin kropp och sprang fram till barnens rum. Mark hade redan gått in och han satt nu på knä och höll en liten pojke i sin famn. Blodet droppade från kroppen och det blonda håret var rött och stripigt.
Liz backade in i väggen. Detta kunde inte vara sant. Det måste vara en dröm. Hennes lilla son kunde inte vara... Tom var inte...
Tårarna rann nerför hennes kinder och hela hennes kropp kändes kall och stel. Mark tittade upp på henne. Han var alldeles blek. Läpparna darrade när han öppnade dem för att säga något.
Men innan ett enda ord hann komma ut tog två små händer tag om Marks huvud, vred det åt sidan och sedan bet Tom honom i halsen. Blodet sprutade, Mark föll omkull och Tom böjde sig ner och tog ännu en tugga.
Elizabeth skrek. Hon skrek så högt att hon trodde hennes hals skulle spricka.
Plötsligt såg hon något i ögonvrån. Längre bort i hallen stod hennes lilla flicka.
Susan hade på sig sitt rosa nattlinne - en mindre modell av den som hennes mamma också hade. Men nu var plagget rött. Hennes ögon hade förändrats. De var inte de oskuldsfulla barnögon som hon alltid haft. Det fanns ingen glädje i dem. Ingen värme. Det fanns bara ilska och hunger.
Hon började springa mot sin mamma.
Elizabeth sprang. Hon satte av mot dörren på framsidan av huset. Ljudet av små barnafötter hördes bakom henne och de kom närmare.
På hallbordet låg nycklarna. Hon slet åt sig dem och även det lilla basebollträt som Tom hade fått när han fyllde fem.
Fotstegen kom närmare och Liz vände sig om och svingade till.
Susan ramlade, men försökte direkt komma på fötter igen. Slaget hade träffat hennes arm och när hon satte ner den för att ta sig upp så vek sig armen. Men det var som om Susan inte kände något för hon tog sig upp ändå.
Elizabeth öppnade snabbt dörren, sprang ut och slog igen den efter sig. I glasrutorna på dörren såg hon konturerna av en flicka på fem år som ville till sin mamma.
Bilen stod parkerad på uppfarten och snart backade Liz ut på vägen. Innan hon körde iväg så såg hon upp på huset. Där inne låg hennes döda make och hennes döda barn, eller var de verkligen döda?
Runt omkring henne var det kaos.
Hade det inte varit för att hon var så rädd så hade hon nog antingen fått panik eller brytit ihop, eller både och.
Hon satte gasen i botten och körde iväg, utan att veta exakt vart hon skulle.
--------------------------------------------------------------------
Än idag kunde Elizabeth ibland känna att "tänk om hon kunde gjort någonting annorlunda så att alla klarat sig".
- 'Tänk om jag bara kunde räddat Mark?'
Hon blev nästan arg när hon tänkte sådana tankar för de hjälpte ju inte. Psykologer hade sagt att hon skulle gå vidare. Hon gjorde allt hon kunde göra och att ställa sådana frågor fanns det ingen mening med.
Men faktum kvarstod att de tankarna fortfarande fanns med henne och hon visste att de skulle finnas där, någonstans i bakhuvudet, resten av hennes liv.
Men Elizabeth hade en plan för att ställa allt till rätta igen och få slut på alla de hemska tankarna. En plan som hon förberett under en längre tid och vars slutpunkt bara kom närmare och närmare.
Hon tittade på sin klocka och såg då att nästa steg av planen skulle genomföras nu. Därför reste hon sig från stolen, gick ut från huset och stängde dörren.
Dags att gå för att träffa Max.
--------------------------------------------------------------------
Efter sin flykt från huset så körde hon bara iväg utan någon riktig destination. Hon såg knappt världen runtom henne.
Grannar som låg döda.
Eller som dödade.
Det tog ett bra tag innan första chocken lagt sig och hon stannade då under en bro. Hennes händer höll så hårt i ratten att knogarna var alldeles vita.
Känslan av att ha för mycket sorg i sig för att kunna göra av med den vällde upp inombords och hon bara grät. Grät som hon aldrig gjort förr.
Så satt hon flera minuter.
Egentligen är det väldigt konstigt hur kroppen agerar. Fastän man varit med om en sak som borde få en att bara sitta och gråta i evigheter så är det som om den känner att när man inte får eller kan göra det.
Elizabeths tårar rann ett tag, men snart så var det som om hjärnan och kroppen fick henne att ta kontroll. Hon visste vad hon just varit med om, även om hon fortfarande inte kunde säga det rakt ut för det var helt enkelt alldeles för otroligt och overkligt. Det kunde ju faktiskt inte hända. Bara på film. Inte i verkligheten.
Men nu hade det hänt och goda råd vad dyra.
Hon satte på radion. Än idag kunde Liz inte säga varför hon gjorde det, men antligen var det den mest logiska saken att göra.
Rapporter om attacker och döda strömmade ut så fort hon fått igång radion.
Hon rattade lite för att se om alla sade samma sak och så var fallet.
Plötsligt rattade hon tillbaka. Något hade fångat hennes uppmärksamhet.
- 'Jag upprepar! Ta er till hamnen eller ut på havet. Fartyg kommer att erbjuda hjälp!'
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth tyckte det lät lite konstigt, men själv hade hon inget att komma med så detta var ju bättre än inget. Kanske fanns det en räddning för henne trots allt.
Vägarna var relativt öppna, som tur var, men på ett ställe där flera vägar möttes så var det helt omöjligt att ta sig fram.
Hon ställde bilen och av någon underlig anledning så låste hon den.
Varje gång hon tänkte på det efteråt så log hon lite och skakade på huvudet. Det var ju bara så absurt.
Resten av vägen sprang hon.
Inga skor hade hon fått med sig från huset så hon var helt barfota.
Men trots att fötterna snart var såriga och blödde så kände hon inget utan bara sprang och sprang.
Snart såg hon hamnen. Men hon såg också något som fick henne att stanna tvärt.
Det var personer längre bort, men de verkade inte vara mänskliga.
Och de såg henne.
Vad Elizabeth gjorde härnest kunde hon själv inte förklara.
Hon tittade in i en bil som stod bredvid henne. Dörren stod på glänt och nyckeln satt i.
De som sett henne hade börjat komma mot henne och hon ropade även på resten för att få deras uppmärksamhet.
Alla var snart på väg mot Elizabeth.
När de kommit tillräckligt nära så hoppade hon in i bilen, vred om nyckeln och sedan gasade.
Hon plöjde genom hopen av personer som var ute efter henne. Liz kände varje träff och på något sätt kändes det bra. Kanske var det en liten hämndkänsla som infann sig.
När hon kommit förbi allihopa och kört så långt som hon kunnat så hoppade hon ur bilen igen och sedan sprang hon för blotta livet.
Hon rusade allt hon kunde och hamnen kom närmare och närmare. Snart var hon där och såg då en rätt så stor båt. En man stod vid landgången och när han såg henne och vad hon var så ropade han till henne att springa snabbare.
Det gjorde hon,
Snabbare än hon någonsin sprungit i hela sitt liv.
Mannen ställde sig längst upp på landgången och så fort Elizabeth hade kommit upp så välte han snabbt omkull den. Hon såg då i ögonvrån hur någon ramlade av den och ner i vattnet.
Sedan svimmade hon.
--------------------------------------------------------------------
Båten åkte runt ett par dagar för att sedan sätta kurs mot en ö i havet. Enligt kaptenen på båten så hade de så fort allt skett fått order om att starta båtarna och hämta upp folk. Nu hade de även fått höra att alla - för det fanns flera personer på båten - skulle tas till en ö.
Det tog ett tag för dem att nå dit, men snart så var de framme och där såg Liz att fler båtar och fartyg hade lagt till och att massor av människor var där.
Alla delades in i grupper och grupperna hänvisades sedan till varsitt tält. Där fick de en snabbgenomgång av vad som nu gällde. Liz fick veta att de inte riktigt visste varför den här katastrofen inträffat, men att idén med att få alla ombord båtar var för att man trodde att det skulle vara en säkrare plats och nu visste de tydligen att de som de flytt från inte kunde simma.
På mötet fick de också veta att grupperna skulle få vissa arbetsuppgifter för man ville bygga upp ett litet samhälle på den här ön.
Det var så allt började.
Man byggde hus och med hjälp av experter så kunde man göra iordning enklare sjukhus, militäranläggningar och lite andra nödvändiga ställen.
Från början var allt primitivt, men efter flera år så hade faktiskt saker och ting förändrats. Det var verkligen som halvmoderna samhällen nu och de kunde till och med producera egen mat då de hade börjat ta in djur såsom kor och höns.
Och trots allt snack om att de var säkra på ön så fanns det vaktstationer som kunde hålla koll runt ön och i havet fanns det minor. Dessutom fanns det radarsystem och ekolod som skulle göra det möjligt att upptäcka om någon ändå lyckades simma till ön, vilket var omöjligt.
Inom kort så hade olika militära grupper skapats som fick åka till fastlandet.
"Sökarna" - som hade i uppdrag att söka efter överlevande på land.
"Samlarna" - som skulle skaffa förnödenheter såsom till exempel mat, utrustning, material, läkemedel och vapen.
"Jägarna" - som enbart var ute för att ta död på de som var mänsklighetens hot.
--------------------------------------------------------------------
Sam hade varit en "Samlare".
Elizabeth hade träffat honom då allt känts som värst. Hon hade precis varit hos en psykolog när hon råkade gå rakt in i honom. Hennes tankar hade varit överallt och ingenstans så hon hade inte sett sig för. Hon bad hastigt om ursäkt utan att titta på honom.
- 'Ingen orsak.'
Det var något i hans röst som fick henne att titta upp. Elizabeth föll pladask för honom.
De hade börjat träffats och pratade ofta om vad de varit med om. Allt det hon inte kunde beskriva för psykologerna kunde hon lätt förklara för honom och han förstod exakt vad hon menade.
Sam hade förlorat sin fru och sin nyfödda son. Natten då allt skett hade han vaknat av att han hörde något. Vid sängkanten stod hans fru böjd över barnsängen. När hon hörde honom så vände hon sig om. I hennes armar låg det som var kvar av hans son.
Sam och Liz grät tillsammans, men de kände hela tiden att de kom närmare ett avslut. De kunde börja släppa det som varit och kanske sakteliga börja gå framåt.
När de inte pratade om vad som hänt den där ödesdigra dagen så pratade de om vad de gjort i livet. Sam hade rest mycket. Redan i tidig ålder så hade hans föräldrar tagit med honom till olika platser och lärt honom prata fler olika språk så att han skulle kunna göra sig förstådd. Han hatade att lära sig språk, men idag var han glad att han kunde dem.
I vuxen ålder hade resorna tagit honom till ännu fler platser. Han var fotograf för en National Geographic och hade tagit kort allt från vackra regnskogar till utgrävningar i öknar.
Elizabeth kunde ligga och lyssna på hans reseskildringar i timmar. Hon kunde blunda och se allt han berättade framför sig.
Ett ställe hade de båda varit på. I samma land, i samma stad, på samma plats. "Ödet" hade Sam kallat det. Elizabeth hade inte sagt emot.
De hade inlett ett förhållande. Både kände en kärlek som de aldrig trodde de kunde känna igen.
En kväll hade de packat ner mat och begett sig till en vacker gräsplätt uppe på ett berg. Det var en avskild plats som inte många kände till, men Sam hade varit där och fotat några gånger.
De åt en romantisk middag där och båda var lyckliga.
När maten var uppäten så hade Sam omfamnat Elizabeth och kysst henne. Sedan klädde han av henne och sedan sig själv.
Efter kärleksakten låg de och såg in i solnedgången. Skenet lös upp dem och deras nakna kroppar. Båda var tysta.
Elizabeth kände hur minnena av familjen och sorgen började komma. Hon ville inte att det skulle förstöra den här vackra stunden.
- 'Ta med mig någonstans.' sade hon tyst. 'Nu. Ta med mig till en plats där du har varit. Någonstans på andra sidan jorden. Vartsomhelst, men inte här.'
- 'Vad sägs om Italien?'
- 'Ja.'
- 'Vad sägs om Bari?'
- 'Ja. Berätta om den där dagen då du klev av tåget.'
- 'Du har varit på den stationen?'
- 'Ja.'
- 'Du känner till den lilla restaurangen med randiga markiser som serverar "Arrancino"'
- 'Arancino. Och "Zeppoli". Jag känner till det stället.'
- 'Jag drack kaffe där.'
- 'Satt du vid ingången eller vid framsidan mot kyrkan?'
- 'Jag satt mot kyrkan.'
- 'Ja. Jag satt där en gång. Jag satt där en gång, en dag som den här. Det var hemskt varmt och jag hade handlat och hade massor av paket vid fötterna. Jag fick flytta dem hela tiden.'
- 'Och sen?' frågade Sam medan han kysste hennes axlar.
- 'Du får mig att glömma historien.'
- 'Lyckliga jag.'
Sam låg och höll om Elizabeth en lång tid. Då och då kysste han henne. Vart spelade ingen roll. Han hade sett hur sorgen hade angripit kvinnan framför honom igen och han var glad över att kunna föra henne bort från all smärta ibland.
Nu såg han hur hon drömde sig bort till Italien.
Till Bari.
Till den lilla restaurangen med de randiga markiserna.
Sam blundade själv och försökte göra henne sällskap där. Han hade också mycket sorg inom sig. Att kunna fly med någon han älskade betydde mer än han någonsin kunde beskriva.
De älskade varandra mer för var dag som gick. Alla de gamla hemskheterna skulle äntligen bli ett avslutat kapitel.
Elizabeth var dock väldigt orolig för Sam. Han var ju en "Samlare" och även om säkerheten var stor när de begav sig ut.
En kväll när de ätit en god middag och älskat hade Sam vänt sig till Liz och berättat att han nu skulle sluta inom det militära. Han skulle ansöka om att få andra arbetsuppgifter på ön och han ville fira det med att gifta sig. Ringen han tagit fram var enkel, men det den stod för var ovärderligt. Han friade och Elizabeth svarade ja innan frågan var helt ställd.
Ett sista uppdrag väntade Sam.
Elizabeth hade stått vid kajen för att välkomna Sam tillbaka. Men ingen Sam kom.
Sams bästa vän Max var med i samma Samlar-grupp och han berättade vad som hade hänt.
Allt rasade då samman för henne. Och sedan dess hade hon bara sjunkit lägre och lägre.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth hade haft kontakt med Max sedan dess och han hade hjälpt henne så gott han kunde. Nu hade hon gått till honom för att få hjälp med slutet av sin plan.
Han väntade på henne utanför sitt lilla hus.
- 'Är du säker på att du vill göra detta?' frågade han.
- 'Ja.' svarade Elizabeth direkt. Det fanns ingen tvekan i hennes röst.
- 'Okej. Allt är klart, men det är ännu inte försent att hoppa av. Men om du är säker så var på den här platsen klockan fyra i morgon bitti.'
Max räckte fram en lapp åt Elizabeth som hon tog och stoppade i fickan.
- 'Tack för allt.' sade hon och gav Max en kram.
- 'Jag skulle vilja stoppa dig.'
- 'Jag vet. Men du kan inte stoppa mig. Jag vet vad jag vill och vad jag måste göra. Det finns inget du kan göra för att jag ska ändra mig. Knyt fast mig vid ett träd och jag sliter upp den ur marken. Jag måste göra detta. Det finns inget annat. Hade du inte hjälpt mig så hade jag fått någon annan att göra det. Det enda du kan göra är att acceptera det.'
- 'Sam hade stoppat dig. Hade han varit här så hade han gjort allt i sin makt för att förhindra det du tänker göra.'
- 'Jag vet. Men han är inte här.'
- 'Vad exakt är det du vill uppnå med detta?'
Elizabeth bara log mot honom. Det var det enda svaret han fick och på något sätt så förstod han vad hon menade.
En sista kram och de skiljdes åt.
--------------------------------------------------------------------
Väl tillbaka i huset tog Elizabeth fram en liten väska. I den packade hon ner några få saker som hon behövde eller ville ha med sig.
Sedan ställde hon sin klocka på ringning och lade sig för att försöka sova lite. Hon var säker på att det skulle vara omöjligt, men nu när allt i stort sett var klart så infann sig ett lugn över henne. Innan hon visste ordet av så hade sömnen dragit in över henne. Inga hemska drömmar infann sig den här gången. Bara en kort vacker dröm svepte förbi där hon såg Mark stå och vinka utanför deras hem och framför honom stod småttingarna Tom och Susan. De såg glada ut och vinkade häftigt till henne.
När klockan ringde efter vad som kändes som bara några minuter så vaknade Elizabeth utan kallsvett och de enda tårarna som fanns i hennes ögon var av glädje.
Nu visste hon att hon tagit rätt beslut.
--------------------------------------------------------------------
Elizabeth gav sig av till platsen som stod på lappen och hon kom fram strax före fyra. En båt låg förtöjd där och en äldre man stod vid fören och väntade.
- 'Är det du som är Elizabeth?' frågade han när hon kom fram.
- 'Ja. Det är jag.'
- 'Kom ombord.'
De pratade inte mycket under resan. Hon kände ingen anledning att bekanta sig med honom och han verkade inte vilja skapa några band med henne.
Enda gångerna som de pratade var egentligen bara när han frågade om hon ville ha något att äta eller om hon behövde något annat.
Det var ingen livad resa. Men så visste båda vad som väntade vid deras slutdestination.
Båten var inte snabb, så det tog ända tills lunchtid dagen därpå innan de såg land vid horisonten.
De lade till vid samma kaj som Elizabeth hade lämnat fastlandet en dag för så längesen. Hon såg ut över hamnen och såg ingen där, som tur var.
Mannen som ägde båten gav henne en nyckel.
- 'Den är till mopeden som du ser där borta vid staketet.' sade han och pekade bort mot där mopeden stod och Elizabeth följde hans hänvisning och såg den.
- 'Tack. Adjö.'
- 'Adjö.'
Mannen lade ut en liten landgång och när Elizabeth gått ner för den så drog han upp den igen. En sista blick på henne, en höjd hand i ett farväl och sedan vände han och gick in i förarhytten.
Medan båten startade så gick Elizabeth med raska steg fram till mopeden och satte sig på den. Sedan tittade hon runt omkring sig. Fortfarande ingen inom synhåll.
Nyckeln vreds om, mopeden startade och sedan for hon iväg.
Med blicken rakt fram körde hon tillbaka samma väg som hon kommit på för många år sedan.
--------------------------------------------------------------------
Bortsett från en person långt, långt borta så såg hon ingen. Hon hade hört att massorna hade dragit sig till större städer, men att ingenstans var för den delen säkert.
Vinden slog mot hennes ansikte och hennes ögon tårades. Men hon höll stadigt i styret och bara fortsatte.
Hon var inte ens rädd. Detta var exakt det hon ville göra. Fanns inget annat som existerade.
Det tog ett tag, men sedan var resan över. Inte för att hon märkte av tiden. För henne kunde det gått en minut eller ett år. Det gjorde ingen skillnad.
Snart stod hon där. Mopen parkerad på uppfarten.
Hennes hem hade stått sig ganska bra mot åren som gått och allt som skett i världen.
Solen sken på huset och himlen hade bara några få vita moln. Det var en fin dag att komma hem på.
Elizabeth gick fram till dörren som stod på glänt.
Inte ett uns rädsla fanns inom henne. Som hon kände nu hade hon inte känt sedan hon senast hade kommit hem från jobbet innan helgen då hon skulle vara med familjen. Den känslan var skön.
Hon gick in och såg sig omkring. Saker och ting låg lite huller om buller. Något som förmodligen var blod hade stänkt på väggar och golv, men hade för längesen torkat.
Det lilla basebollträt låg i hallen.
Elizabeth klev över den och gick raka vägen in i vardagsrummet. Den vita soffan var fortfarande vit, men väldigt dammig. Hon slog bort allt damm hon kunde och sedan satte hon sig ner.
Väskan ställde hon bredvid sig och grävde sedan i den för att hitta ett fotografi som hon tagit med sig.
Det var den enda bilden hon hade kvar på sin familj. En militär hade hämtat den åt henne en gång - för en redig summa pengar.
Kortet var från en jul. Hon och Mark sitter i soffan - den vita soffan som hon nu satt i faktiskt - och en öppen eld sprider sitt sken från ena sidan. På andra sidan ser man julgranen och alla paketen under den.
Mellan Mark och Elizabeth sitter Tom och Susan. Deras ansikten är fulla av glädje och värme. Julafton står för dörren och ivern verkligen lyser om dem. Tom har en tomteluva på sig och sitter med fötterna uppdragna bredvid sig. Susan har sin favoritjultröja på sig. Hennes farmor hade stickat den åt henne och hon älskade att ha den på sig under julen. Även hon har fötterna uppdragna, precis som Tom, och hon har sitt huvud vilandes på sin mor.
En enda stor lycklig familj.
Elizabeth ställde fotografiet på bordet framför henne och lutade sig sedan tillbaka i soffan.
En sorgsen lycka fyllde henne och en tår rann sakta nerför hennes kind.
Hon var äntligen hemma igen.
Det var här hon skulle vara.
Det var så här som det skulle vara.
Hon hade ingen att mista nu. Så hon var säker från det.
Och hon kände sig säker på att det inte fanns någon skräck att erfara.
Men hon var inte säker från döden.
Inte säker från Dem.
Men Elizabeth Anna Johnson var hemma. Hon var där hon ville vara.
Ett ljud från bakgården fick henne att vända blicken dit.
Hon log.
Slut.
roligt att du skriver cenneth, hoppas att fler läser detta.
Tror många har läst men inte skrivit nå :)
Du får gärna visa nå mer du har skrivit? ;)
Du får gärna visa nå mer du har skrivit? ;)
Har skrivit en hel del, men allt är skrivet för forumet på ManagerZone och innehåller därför namnen och personligheterna från användarna där. Det skulle inte funka lika bra här på ett Sokker-forum ;)
Men ytterligare någon saga tror jag att jag kan gräva fram ur någon dammig liten vrå.
Ska dessutom skriva en till snart, samt en uppföljare på en gammal saga som jag skrivit. Eller rättare sagt så ska jag försöka göra det, för det lär ju inte finnas så mycket skrivtid under sommaren. Då har man ju fullt upp med annat ;)
Men ytterligare någon saga tror jag att jag kan gräva fram ur någon dammig liten vrå.
Ska dessutom skriva en till snart, samt en uppföljare på en gammal saga som jag skrivit. Eller rättare sagt så ska jag försöka göra det, för det lär ju inte finnas så mycket skrivtid under sommaren. Då har man ju fullt upp med annat ;)
Haha det förstår jag , hoppas alla är ute mer än på sokker i sommar så alla är taggade till hösten även Kalíx om han är inne och läser detta?! ;)
- 1