Subject: En julsaga - "Julen då Tomten fick nog"

Del 13

Glitterslingan som Cindy och hennes far hade satt upp på väggen i rummet smög sig närmare och närmare sängen. Snart kröp den upp längs sängstolpen och upp på täcket. Den vindlade fram över sängen och så snart den nådde den lilla sovande flickan så började den sno sig runt hennes händer.

Cindy vaknade inte förrän hennes händer satt fast vid sänggaveln. En kort sekund såg hon bara förvånad ut, men snart kom rädslan. Inte bara av det faktum att hon var fastbunden, utan också för att hon såg resten av rummet.

Allt var vid liv!
Julornament rullade, slingrade, gick, kröp och skuttade fram över golvet. En ren av trä stegade fram mot sängen och trots att den annars såg så härligt julaktig ut så var den nu hemsk att se på. Vissa fina ting kan få en helt ny hemsk aura om de beter sig på ett sätt som bryter mot alla naturens lagar.

Men värst av allt var ändå det som kom sist.

Jag läser =)

Nice! :)

Del 14

Ut ur skuggorna - ett mörker som täckte ena vrån och som var tätare än vad som var möjligt - klev en stor man.
Cindy såg vem - eller vad - den här mannen påminde om, men inte kunde det väl vara han? Han brukade ju vara härligt röd och spred värme. Den här personen var mörk, hemsk och med ett ansikte helt utan värme och rosiga kinder. Ansiktet var blekt och såg nästan dött ut.

Jultomten stegade långsamt fram och Cindy blev bara räddare och räddare för var steg han tog. Hade hon haft händerna fria så hade hon dragit upp täcket över huvudet - ett barns bästa försvar som, enligt dem, kan skydda dem från alla hemskheter världen eller deras fantasi attackerar dem med - men nu kunde hon istället bara sätta sig upp och pressa sig mot sånggaveln mot väggen samt dra upp sina ben för att på något sätt hitta en skyddande ställning.

Hennes tårar rann och andningen var snabb. Chocken och rädslan höll tillbaka hennes skrik.
Jultomten kom närmare och närmare. Hans blick gick in i Cindys ögon och hon kunde bara inte titta bort.
Långsamt, långsamt krympte avståndet mellan dem och när det bara återstod ett par meter böjde sig Tomtefar ner och öppnade samtidigt sin mun.
Men det var mer än en mun nu. Mer än ett gap till och med.
Det var som att se in i ett bottenlöst hål kantat med vassa tänder.

Den värsta chocken släppte.
Cindy skrek. Hon vrålade ut all sin skräck. Aldrig förr hade hon gett ifrån sig så mycket ljud i ett andetag.

Ska också ta och skriva att jag läser detta och jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att göra detta( tror alla gör det?! :)) + det är riktigt bra! :)

Tusen tack :D

Del 15

Jultomten satt tyst i sin släde. Det han precis hade varit med om tyngde honom. Han hade sett en sådan skräck i den lilla flickans ögon vars like han nog aldrig varit med om. Hon skulle straffas, absolut, men...

Nej, flickan hade varit riktigt stygg. Han gick kanske lite över gränsen, men det fanns i alla fall inga tvivel om att hon verkligen lärt sig en rejäl läxa. Den värsta chocken släpper nog snart och sedan finns bara den viktiga lärdomen kvar.

Dags för nästa hembesök. Många stygga barn fanns det och tiden var inte oändlig.
Gamarna lyfte mot natthimlen och det var knappt att man kunde se dem. Släden steg högre och högre och satte sedan fart över himlen.
- 'Det här var verkligen jobbigare än jag trodde.' sade Jultomten till sig själv.
Hela arbetet kändes tyngre och mer utmattande än vad det brukade göra.
Men, tänkte Jultomten, ibland måste man ju jobba hårt för att världen ska bli bättre.

Del 16

En stund senare hade de landat på taket till en liten stuga. Det var en vacker timmerstuga som såg sådär genuint julaktig ut. Snön låg vit runtom den, i ett fönster skymtade man röda julgardiner, adventsljusstakar och julstjärnor, och ur skorstenen steg röken. Ett riktigt mysigt ställe där man aldrig skulle kunna tro att någon stygg person kunde bo.

Jultomten hoppade ur sin släde och gjorde den sedvanliga resan genom skorstenen för att komma in i stugans vardagsrum. En mamma och en pappa satt framför den öppna spisen och höll om varandra, insvepta i en stor, grå, härlig filt. De pratade om julafton och verkade se fram emot den dagen oerhört mycket. I ett hörn stod en stor gran som var full med julornament. Det riktigt skimrade om den i skenet som brasan kastade. Under grenarna låg flera paket i olika storlekar.

Men stugans nyankomna gäst var inte där för att titta på sådant. Han hade en uppgift att utföra och han ville inte slösa för mycket tid på annat.
Med raska, ljudlösa kliv begav han sig till det sovrum där hans nästa stygga barn höll till.

Del 17

Inne i sovrummet var allt tyst och bortsett från lite av månens sken genom fönstret så var allt mörkt.
Tyst som den mest ljudlösa musen närmade Jultomten sängen som stod i ena hörnet av rummet.
Tack vare sin förmåga att se saker andra inte gör i mörker så föll hans blick snart på pojken han var ute efter.

Åtta-årige Karl-Bertil låg där med ryggen utåt rummet och täcket långt uppdraget.
Tomtens ögon var fästa vid honom hela tiden och så snart han nått fram till sängen så tog han tag i pojken och skulle slita upp honom.

Det var inte det häpna ropet från Karl-Bertil som fick Jultomten att släppa honom och backa ett par steg i ren förvåning.
Pojken var inte ensam i sängen.

En liten tös som var några år yngre än pojken hade legat där med honom och sovit sött. När så någon plötsligt hade rört pojken så hade hon märkt det direkt och öppnat sina trötta ögon.
Hon såg en stor man i mörkret stå böjd över dem, men ändå blev hon inte rädd. Istället såg hon nyfiken in i ansiktet på främlingen där hans ögon troligtvis var.

Jultomten hade inte räknat med fler än en person och den lilla flickans reaktion fick honom att stanna upp helt förbluffad.

Den lilla flickans bror var lika förvånad, men till skillnad från sin lillasyster så var han mer rädd än nyfiken. Han hade känt styrkan i armarna som tagit tag i honom och märkt att det fanns illvilja i greppet.
Han såg med uppspärrade ögon på den stora mannen i rummet och kröp upp mot väggen. Han höll om sin lillasyster, både för att skydda och för att söka stöd.

- 'Tomten?' frågade den lilla flickan nyfiket.

Jultomten var höljd i dunklet. Även om månskenet lös på honom från sidan så stannade ett mörker kvar över ansiktet.
Därför kunde inte de två barnen se hans ansiktsuttryck. Från att ha varit full av hårdhet och bestämdhet över vad han skulle göra med pojken så fanns där nu bara ett blankt, häpet uttryck.

Det tog några sekunder innan han kunde skaka av sig förvåningen. Han kanske inte hade räknat med en extra unge, men det skulle inte hindra honom från att utföra sin bestraffning på den andre.

Med bestämda steg klev han återigen fram emot sängen och snart tilläts även hans ansikte att lysas upp av månen. Förvåningen var bortblåst och hade ersats av en bestämdhet. En hemskhet skymtades där också, men det skiftade till och från.

Del 18

Jultomten tog tag i Karl-Bertil och slet honom ur sängen med sådan kraft att han rullade ett par meter över golvet.
Den lilla flickan skrek till och hoppade snabbt som en vessla ur sängen och sprang fram till sin bror innan Jultomten hade hunnit reagera.

- 'Akta på dig, flicka lilla!' röt Jultomten. 'Jag är inte ute efter dig!'
- 'Rör inte min bror!' skrek den lilla flickan tillbaka.
- 'Han har varit stygg och nu ska han få betala för det. Du har varit snäll, så du slipper.'

Men den lilla flickan höll envist kvar vid sin storebror.
- 'Spring till mamma och pappa, Sally.' sade Karl-Bertil till sin lillasyster.

Sally - ty så hette den lilla flickan - var alltid snäll och lydig och som vanligt gjorde hon exakt vad hennes storebror sade och sprang till sovrumsdörren. Men den gick inte att öppna.

- 'Du kommer inte ut och ingen kan höra dig.' skrockade Jultomten och avancerade sedan mot Karl-Bertil. Det var dags för lite prygling.

Just som han kommit fram och skulle böja sig ner för att lyfta upp pojken så sprang Sally fram till sin bror.
- 'Rör inte min bror!' skrek hon.
Nu ilsknade Jultomten till och svepte undan henne med sin arm. Hon ramlade omkull och slog i huvudet i väggen. Inte så hårt, men tillräckligt för att det skulle göra så ont att hon skrek till av smärta.

- 'Sally!' utbrast Karl-Bertil oroat och med en styrka han aldrig haft förut puttade han undan armarna som återigen var på väg mot honom och lyckades även knuffa till mannen som försökte ta honom så pass hårt att Tomtefar hajade till. Då kravlade Karl-Bertil snabbt iväg, bort från Jultomten och snabbt fram till sin lillasyster. Hon gav inga ljud ifrån sig, men tårar rann nerför hennes kinder.

Jultomten återfann balansen, men var fortfarande mycket häpen över att han blivit parerad på det där viset. Det hade han verkligen inte räknat med.
Han riktade sin blick mot Karl-Bertil och kände en stor irritation, men innan den hade vuxit sig stor såg han den lilla flickan.

Del 19

Sally satt där på golvet och tårarna strömmade nu från hennes ögon som såg rädda ut. Det rann även lite blod från huvudet och över pannan.

Hennes storebror höll om henne, både för att trösta, men också mycket tydligt för att skydda henne från alla hemskheter som kanske skulle komma.

Jultomten stannade till ett ögonblick. Sedan tog han ett par steg framåt mot dem. Plötsligt skakade Sally av sig sin brors omfamning och snabbt som bara den kröp hon upp i hans knä och lade armarna om honom, samtidigt som hon verkade skydda honom med sin kropp.

De satt tätt intill varandra och båda grät nu. Syskonen såg rädda, men ändå bestämda ut. De kände kanske en fruktan över vad som skulle komma, men inget skulle stoppa dem från att försöka försvara varandra.

En bit ifrån dem hördes en duns.
Jultomten stod på sina knän och nu grät även han.

Del 20

Det var som om en glödgad dolk skar genom Jultomtens hjärta. Han kände en sådan smärta i sin själv att han för stunden knappt visste vart han var. Inom sig kände han skam, skuld, sorg och besvikelse om vartannat och alltihop samtidigt.
Tårarna strömmade nerför hans kinder och inte längre såg han ut som den hemska versionen av sig själv som kunde hemsöka barn i deras drömmar. Nej, hans kinder började återfå en viss färg igen och ansiktet såg nu mer humant ut.

Hur länge han satt där på sina knän visste han inte, ej heller hur många tårar han fällde. Plötsligt kände han hur någon ryckte i hans arm. Sakta tittade han upp med ögonen fulla av gråt.

Där stod lilla Sally.
Hon hade lämnat sin bror när hon sett Jultomtens reaktion och hennes rädsla hade förbytts mot en sympatisk känsla.
- 'Varför är du ledsen?' frågade hon försiktigt.

Jultomten svarade inte. Han fann inte orden och även om han hade gjort det så visste han inte vart han skulle börja.
Istället lät han bara tårarna falla och när då Sally såg in i hans ögon såg hon inget hat, ingen ilska, ingen illvilja. Där såg hon ett bedjande, en smärta, en skam.

Rätt som det var lade hon hennes små armar om Jultomten och kramade honom. Sally nådde inte runt helt och hållet, men hon försökte verkligen att komma åt så mycket som möjligt. Hennes rara ansikte borrade sig in i det stora skägget och sedan höll hon fast där.

Del 21

Om inte Jultomtens hjärta hade smält helt och hållet redan innan så gjorde det sannerligen det nu. Han lade sina stora armar om Sally och tryckte henne mot sig och även om tårflödet fortsatte så fick han nu äntligen fram ord igen.
- 'Förlåt.' sade han. 'Förlåt.'
Han sköt ifrån sig Sally och såg in i hennes ögon.
- 'Kan du någonsin förlåta mig?' frågade han bedjande.
- 'Kan du förlåta min bror?' svarade hon snabbt.
- 'Ja. Ja, det kan jag.' svarade Jultomten. 'Jag borde inte straffat de som varit stygga. Jag är en dum gammal man.'
- 'Du har också varit stygg.' sade Sally. 'Men jag förlåter dig.'

Jultomten gav Sally en stor kram och satte sedan ner henne på golvet. Därefter reste han sig och gick fram till Karl-Bertil som fortfarande satt en bit bort. Hans rädsla hade försvunnit nu, men han var så imponerad av vad hans lillasyster precis gjort att han bara suttit kvar där, full av beundran.
Han såg upp när Jultomten kom fram till honom och tog tag i den stora näve som erbjöds honom. Snart var han uppdragen på fötterna igen och stod framför den mannen som för bara en stund sedan skrämt honom och skadat hans älskade lillasyster.

- 'Förlåt mig.' sade Jultomten och såg in i Karl-Bertils ögon. 'Jag har gjort ett gigantiskt misstag och skäms tusen och åter tusen gånger om.'
- 'Alla kan göra misstag.' svarade Karl-Bertil. 'Om min syster kan förlåta dig så kan jag det också.'
Snart höll de två om varandra och båda kände att världen hade blivit lite bättre.

Snart släppte Jultomten honom och kliade sig i huvudet.
- 'Hur ska jag kunna fixa allt jag gjort fel.' sade han, mest för sig själv.
- 'Du kan göra ditt bästa.' svarade Karl-Bertil. 'Min mamma brukar alltid säga att gör man bara sitt bästa så kan man klara av det mesta.'
- 'Du har en vis mor.' sade Jultomten och vände sig sedan till Sally. 'Tack, Sally. Du är kanske ung, men du har nog räddat julen.'

Sally log och rodnade. Beröm gjorde henne ibland väldigt generad.
Jultomten bad dem båda återigen om förlåtelse och lovade att han skulle göra sitt bästa för att ställa tillrätta allt han förstört.
Sedan gav han dem båda ännu en stor kram, lade dem i sängen, försjönk dem i en djup och ljuvlig dröm som skulle sudda ut det mest hemska erfarenheterna från den här natten och skyndade sedan iväg.

Nu skulle julen räddas!

Del 22

Aldrig förr hade gamarna som drog släden flygit så fort som de gjorde nu. Snabbare än någonsin tog de släden till huset de hade besökt senast.
Knappt hade de landat förrän Jultomten hade hoppat av och kilat ner genom skorstenen. Sedan satte han raskt av till sovrummet där han lämnat Cindy.

Därinne låg hon på sängen och grät.
Hon hade försökt ta sig ut för att söka tröst hos sin pappa, men det hade inte gått att lämna rummet och hur mycket hon än bankat, slagit och skrikit så verkade ingen ha hört henne.

Cindy hörde någon komma in i rummet och vände snabbt på sig. När hon såg Jultomten så skrek hon, men bara en kort stund. Någonting hade förändrats hos mannen som skrämt henne så. Borta var allt det hemska och kvar fanns bara den goda, varma Jultomten.

Han satte sig på sängen och började direkt att förklara allt och be om ursäkt om och om igen. Cindy lyssnade och snart förlät hon honom, även om det satt långt inne.
Hon fick berätta lite om sig själv och Jultomten fick då veta att Cindys mamma inte längre var i livet. Cancern hade tagit henne ifrån hennes dotter och make för en kort tid sen.

De båda grät öppet när de pratade och ju mer Jultomten fick höra desto bättre förstod han flickans reaktion då hon hade kastat sin sagobok på pusslet. Det var kanske inte rätt gjort av henne, men det fanns en orsak i alla fall. Alla kan vi göra stora felsteg när sorgen tynger oss och ruckar våra sinnen.

Snart tog Jultomten farväl av Cindy, men innan han gick bäddade han ner henne och skänkte henne en sömn som både var helande för själen och för sinnet. Hon skulle vakna utan några hemska minnen från den här natten.

Del 23

Därefter tog det ingen tid alls innan Jultomten hade dykt ner i skorstenen hos sitt första offer.
Precis som med den förra så fann han denna gråtandes på sängen.
Lille Tim låg där och grät. Fortfarande hade han ont i baken så han kunde omöjligen ligga på rygg. Dock hade han, precis som Cindy, försökt komma ut från rummet, men självklart hade det misslyckats.

Han såg inte upp när han hörde att någon kom in i rummet. På något sätt så kände han på sig vem det var och vågade helt enkelt inte lyfta på huvudet. Kanske om han borrade ner huvudet djupare i kudden så skulle allt vara över snart?

Men istället för fler slag så kände han bara en varm och mjuk hand på sin rygg.
- 'Förlåt.' suckade Jultomten och förde sin hand långsamt ner över Lille Tims bak.

Lille Tim hajade till och förväntade sig mer smärta. Men den smärtan uteblev.
Tvärtom, smärtan som redan fanns där försvann. Snart kände han inget mer och då vände han sig hastigt om i sängen och såg med en viss rädsla upp på Jultomten.
- 'Jag hade fel. Kan du någonsin förlåta mig?' frågade Jultomten.

Lille Tim tvekade.
- 'Jag vet inte.' svarade han.

Han såg att den Jultomten som nu satt där på hans säng såg helt annorlunda ut jämfört med den som tidigare slagit honom så hårt.
Han såg tårarna som rann längs kinderna.

- 'Att slå dig var fruktansvärt fel av mig.' sade Jultomten. 'Att slå ett barn är något av det värsta man kan göra, även om barnet varit styggt. Jag har slagit någon annans barn och det kommer jag aldrig kunna förlåta mig för.'

Tomten lät så ledsen och besviken på sig själv att Lille Tim till slut mjuknade.
- 'Okej.' sade han. 'Jag förlåter dig.'

Jultomten blev så glad och tacksam att han kramade Lille Tim länge och väl. Deras pratstund blev lite kortare än den med Cindy, men den var ändå uppskattad, från båda sidorna.

Men en natt är inte hur lång som helst, inte ens för Jultomten själv, så snart var han tvungen att ge sig av igen.
Självklart såg han till att även Lille Tim somnade och fick bli fri från nattens mest hemska minnen.

Del 24

De få - men ändå alldeles för många - barn som fått erfara Jultomtens bestraffningar låg nu alla och sov. De hade kanske inte återställts helt, men förhoppningsvis skulle de inte lida för mycket av vad de varit med om.
Nu var det dock dags att se till så att inte resten av världens barn också skulle få lida. Bara för att Jultomten hade gjort ett så stort misstag så betydde det inte att det inte skulle bli någon jul i år.

Han manade på sina gamar hårdare än någonsin tidigare och resan tillbaka till där han bor gick nästan i ljusets hastighet.
Så snart han landat så kom tomtenissarna ut. De var väldigt förvånade att se deras chef återvända så snart. Inte kunde han väl vara redan klar? Eller hade det hänt något?

De såg nästan direkt att personen som kommit tillbaka inte var samma som lämnat dem. Nu stod där den riktiga Jultomten igen.

Innan de hann börja säga något så tystade Jultomten dem och berättade snabbt vad som hade hänt. Han bad dem alla tusen gånger om ursäkt och bad dem på sina bara knän att hjälpa honom rädda julen.
Inget snack om saken, självklart ville de göra allt de kunde för att bistå honom.

En grupp med nissar sprang iväg för att börja dra fram alla leksaker de tillverkat och som de, på Tomtefars beordran, hade kastat bort. En grupp började tillsammans med Tomtemor att tillverka nya leksaker så att de verkligen hade tillräckligt.
Några började fixa till släden så att den såg ut som den skulle. Jultomten själv ordnade fram några extra slädar som han hade på lager utifall den riktiga skulle gå sönder och bad några av de äldre, erfarna tomtenissar - ledda av den vise och godhjärtade Bluesman - att hjälpa till med julklappsutdelningen.

En av slädarna fick dras av gamarna och till de andra användes örnar, hjortar och en fick ta hälften av Jultomtens renar. Renarna var inte glada över hur de hade behandlats, men efter att Jultomten innerligt bett om ursäkt så ändrades deras humör. Renarnas vilja att göra gott och dela ut julklappar var större än deras långsinthet.

Allt tog sin tid, men till slut var allt klappat och klart.
Slädarna lyfte en efter en och snart var de alla på väg till olika platser på jorden. Deras planering över vilka släder som skulle vart var perfekt och de flög kors och tvärs med ilfart.
Jultomten själv jobbade snabbare och hårdare än han någonsin gjort tidigare. Självklart tog han hand om tre speciella ställen helt själv. Ingen fick så bra presenter som Lille Tim, Cindy, Karl-Bertil och Sally.

Jultomten och de julklappsutdelande tomtenissarna slet som djur den natten och blev inte klara förrän morgen grydde.
Då var de helt slut, men kunde återvända hem med vetskapen om att de hade lyckats.

Alla barnen hade fått paket och julen var räddad.
Jultomten själv svor att aldrig låta sitt hjärta förvridas igen.
Aldrig skulle någon få se en sådan sida av honom och för all framtid skulle han göra allt för att alla stora och små på jorden ska få en god, varm, kärleksfull och underbar jul.

God Jul!

=) God jul Cenneth

Superbra som vanligt! :)