Subject: Julsagan 2012 - En efterlängtad jul

Tänkte bidra med en julsaga i år också. Det är ju så öde på forumen numera, så ni behöver något extra att läsa ;)

Del 1

Det var sent på eftermiddagen och solen hade redan börjat gå ner. Dess sista strålar för dagen kastade långa skuggor över snötäcket.
De längsta skuggorna kastades av det där stora huset på kullen. Huset som alla i staden kände till, men liksom inte pratade så högt om - i alla fall inte de vuxna.
De lite yngre däremot, de hade minsann ett och annat att säga om stället.
Medan de vuxna kanske kallade det för "fult", "ett ruckel" och "förfärligt hemskt" så gick tongångarna hos alla yngre mer i stil med "spökhuset" och det var inte alltför sällan som några slog vad med andra om att man inte vågade ringa på, speciellt när mörkret lagt sig.

Folk sade sig ha hört ljud därifrån också. Även, enligt vissa, skrik och andra hiskeliga saker.

Huset där på kullen var verkligen ett ställe som fanns i allas bakhuvud och detsamma gällde dess residenter.
För det bodde faktiskt folk där. De beblandade sig inte så ofta med stadens övriga invånare och det passade alla andra utmärkt. Man tyckte att familjen var konstiga och ju mindre man fick se av dem, desto bättre.
De som faktiskt haft något att göra med de där uppe i det hemska huset hade alltid de värsta av berättelser att dela med sig av.
Och en fråga dök alltid upp: Hur i hela friden kommer det sig att de i huset, som nu måste måste vara i minst tredje generationen, är så lika de som först flyttade in där?

Del 2

Medan solen sakta sjönk begav sig barnen hem från skolan. Äntligen hade jullovet kommit och sista skoldagen överstökad. Nu kunde alla njuta av friheten och börja längta till julafton som var blott fyra dagar bort.
Det var stoj och stim bland dem alla när de skrattandes pratade med sina kompisar om vad de skulle hitta på under lovet. Snöbollskrig, åka i pulkabacken och diverse andra aktiviter planerades.
De som dock passerade "det där huset" tystnade dock en aning när de kom dit. Ju mörkare det blev, desto mer spöklikt blev det. Grindarna som ledde in till uppfarten såg även de rätt rysliga ut. Inte för att de föreställde något hemskt direkt, men de hade en speciell aura som inte direkt fick folk att bli glada.
Snabbt skyndade de sig förbi och kunde därefter återuppta sina gladare tongångar.
Om de inte haft så bråttom kanske de lagt märke till att de inte var ensamma.
Innanför grindarna växte buskar som även om de nu saknade blad, var så snåriga att man inte kunde se in i dem. Nästan inte i alla fall.
Tittade man efter riktigt noga så kunde man nu se ett par ögon kika fram mellan grenarna.

Del 3

Ögonen som tittade fram tillhörde Sally. Hon var i 11-årsåldern och tillräckligt kort för att få plats i en liten håla som hon gjort i buskarna. Där kunde hon sitta och se alla som gick förbi, utan att själv behöva bli sedd.
Det var en del som hade passerat medan hon satt gömd där - både gamla och unga - men hon brydde sig inte så mycket om dem. Förr var hon intresserad av alla, men under en tid hade hennes blickar sökt en enda person - en pojke som bodde i huset intill.
Pojken hette Jack och Sally hade aldrig träffat honom, men gillade honom ändå. Det var något med hans utseende som sade henne att han nog var snäll.
En av hennes största önskningar var att få bli Jacks vän, men hon hade aldrig vågat prata med honom. Tänk om han inte var så snäll som hon trodde. Eller värre, tänk om han faktiskt var snäll och inte fick vara hennes vän.
Sallys familj var inte direkt populära i staden och invånarna hade så lite med dem att göra som möjligt. De var inte elaka eller så, men de var....annorlunda.
Tänk om ingen fick vara hennes vän?

Men idag hade Sally till slut bestämt sig för att ta steget och prata med Jack. "Något blir inte mindre läskigt bara för att man väntar, snarare tvärtom" som hennes mamma brukade säga. Så därför satt nu Sally och samlade mod medan hon väntade på att Jack skulle passera.
Det var dessutom inte bara en vän hon var ute efter. Nej, det fanns ytterligare en sak som hon behövde Jacks hjälp med.

Del 4

Jack var sen. Han brydde sig inte så mycket om det och hade inte bråttom hem, vilket skapade lite problem när han skulle lämna skolan då en hord elever pressade sig ut ur skolan som om de hade hungriga lejon efter sig. Efter att ha blivit halft nersprungen och inte lite mörbultad hade Jack börjat bege sig hem.
Han gillade snön. Den var fin där den låg på backen, men kanske ännu mer så när den tyngde ner grenarna på träden överallt. Nu när hemmen så sakteliga började tända uteblysningen så fick det en ny sorts skönhet.

Elvaårige Jack sparkade på en snökocka på marken. Trots att sparken var ganska lös så exploderade den i ett vitt moln.
Plötsligt stannade han till. Han var framme vid det där huset och för en stund stod han och tittade upp mot det.
Exakt vad han tyckte om huset visste han knappt själv.
Spöklikt? Absolut. Vackert? Knappast.
Ändå var det något med byggnaden som fascinerade honom. Kanske var det för att huset hade ett torn baktill på huset som reste sig ovanför taket och, om man stod rätt, hade månen bakom sig. Det gjorde sannerligen inte huset mindre kusligt för alla i staden. Och även om han själv visste att han också nog borde vara lite rädd för det så infann sig aldrig den känslan riktigt. Hans föräldrar tyckte något helt annat, det visste han med säkerhet, men istället för att dela deras rädsla så blev han snarare mer nyfiken på stället varje gång ämnet togs upp hemma hos honom - vilket inte var ofta.

Jack hade ofta tittat upp mot huset, men aldrig riktigt vågat gå in på tomten och kanske ringa på hos.....ja, vilka det nu var som bodde där. Han var som sagt var inte direkt rädd för huset, men allt prat om stället hade kanske sått ett litet frö inom honom. En annan sak som höll honom tillbaka var hans ej så minimala blyghet, något som han själv önskade bli av med då det plågade honom.

Rätt som det var så tyckte Jack att han hörde något. Ett rasslande läte som han inte direkt kunde lokalisera och för en stund stod han där knäpptyst för att se om ljudet bara varit något han inbillat sig.
Bortsett från några mindre ljud från den övriga staden så hörde han inget.
Jack hade precis bestämt sig för att han egentligen inte hört något när ljudet dök upp igen. Även denna gång hade han svårt att höra vartifrån rasslet kom, men däremot såg han i ögonvrån att lite snö ramlade ner från buskarna innanför grinden.
- 'Är det något där?' frågade han utan att helt kunna dölja darret i rösten.
Inget svar. Tystnaden hade återigen lagt sig över platsen, men Jack var säker på att han hört något och att det kom från den där busken. Dessutom började känslan av att någon - eller något - tittade på honom.
Han vände sig mot vägen som ledde hem och hade tagit ett par raska steg för att komma därifrån så fort som möjligt när ännu ett ljud dök upp.
Den här gången var det inget rassel. Det var en röst.
- 'Vänta!' utbrast den.
Jack stannade så snabbt att han nästan tippade framlänges och vände sig sedan hastigt mot buskarna igen.
- 'Vem där!?'
Han fick inget svar. Istället rörde sig buskarna mer än tidigare och ut klev en liten tjej.

Del 5

För en stund stod de bara och tittade på varandra. Jack stod där förvånad och fick inte fram ett ord, medan Sally kände sig lite generad och osäker. Hon hade ju velat prata med pojken så många gånger, men nu när stunden äntligen hade kommit försvann allt hon ville säga. Kvar fanns bara en stumhet och blickar riktade ner i backen. Sally svajade lite på kroppen, men tog sedan mod till sig och med ett några raska kliv stegade hon fram till Jack och räckte fram handen.
- 'Hej, jag heter Sally.' sade Sally i vad hon hoppades lät som en självsäker och trevlig röst.
Jacks ögon var stora som tefat, men när nu handen sträcktes fram och tystnaden bröts väcktes han till liv igen.
- 'Hej.' svarade han och räckte fram sin hand också. 'Jag heter Jack.' tillade han snabbt.

Ett par sekunders pinsam tystnad följde innan Jack till slut frågade:
- 'Bor du här?'
- 'Ja.' svarade Sally ivrigt för att hålla igång samtalet.
- 'Wow.' svarade Jack. 'Hur länge då?'
- 'Hela mitt liv.'
- 'Wow.'
- 'Ja.'

Varför ska det ibland vara så svårt att prata? Att föra en enkel konversation känns omöjligt trots att han man tusen saker att prata om.
Jack och Sally tittade på varandra och båda såg att den andre log lite nervöst.
- 'Vill du komma in?' frågade Sally till slut.
- 'Ja.' svarade Jack ivrigt och hans lyste av en nyfiken glädje, som dock snabbt ändrades till missnöje. 'Men jag kan inte. Mina föräldrar vill att jag ska komma hem direkt efter skolan.'
- 'Jaha.' sade Sally och besvikelsen i rösten gick inte att missa.
- 'Men...' började Jack.
- 'Ja?' avbröt Sally ivrigt med en hoppfull blick.
- 'Jag kanske kan få komma imorgon? Om du vill. Alltså, om jag får för dig?'
- 'Absolut!'

Minerna var betydligt gladare efter den lilla överenskommelsen och de tog snabbt farväl av varandra. Sally såg Jack traska iväg innan hon med lätta steg sprang upp till huset.
Båda såg nu verkligen fram emot morgondagen.

Del 6

Morgondagen grydde. Sally gick runt i huset, ibland utanför också, och var fruktansvärt rastlös. Hon såg fram emot att träffa Jack igen, men var såklart samtidigt nervös, och hela tiden gnagde den där tanken i bakhuvudet, den om att han kanske inte skulle komma. Hans föräldrar kanske skulle säga nej, eller så kunde han ångra sig.
Hemma hos Jack satt familjen runt köksbordet och åt frukost. Eller rättare sagt så åt två i familjen, medan de tredje, lite yngre familjemedlemmen, kastade i sig gröt och mackor. Jacks föräldrar tittade fundersamt på deras son som vanligtvis brukade äta ganska långsamt.
- 'Du vet väl att du har lov?' frågade Jacks far. 'Ingen skola att skynda till.'
- 'Jag vet.' fick Jack fram trots att munnen var full med på tok för mycket mat. Han svalde det mesta och fortsatte sedan. 'Jag ska träffa en vän.'
Om deras sons entusiastiska ätande hade överraskat dem så var detta på en helt ny nivå. Vad de visste så hade deras son inte många vänner och sannerligen ingen han skulle skynda så här mycket för att träffa.
- 'Någon vi känner?' frågade hans mor.
- 'Nej.' svarade Jack innan han pressade in sista biten av smörgåsen i munnen och kvickt lämnade bordet för att springa upp till sitt rum medan hans föräldrar förvånat satt kvar.

Tänderna borstade, påklädd och efter en snabb "hej då" skulle Jack precis gå ut när hans mamma stoppade honom.
- 'Vänta, Jack.' ropade hon från köket och hennes son skyndade efter en suck dit.
- 'Vad?' frågade han.
- 'Ska du till din vän?' frågade Jacks mamma.
- 'Ja.'
- 'Okej, då får du gärna berätta vem det är så att jag vet vart du är.'

Jack visste vad hans föräldrar tyckte om det där huset som han nu skulle till, så det fanns inte en chans att de skulle släppa iväg honom om de visste vart han skulle.
Som tur var så hade han räknat med den här situationen, så istället för att snabbt behöva tänka ut något bra svar fanns en redan klar hos honom.
- 'Det är en kusin till Henry. Han heter Tim.' blev svaret.
- 'Okej. Men var hemma före fyra.' sade hans mamma och Jack skyndade sedan snabbt ut.

Henry var en lite äldre kille som Jack kände som var en hejare på att laga saker. En gång hade Jacks pappa backat över Jacks cykel och trots att alla var övertygade om att den omöjligen gick att laga så hade Henry lyckats.
Jack, som inte var så dum, hade till och med ringt Henry i smyg och sett till så att han visste om Jacks lilla plan.

Del 7

Med raska steg satte han av mot huset där Sally bodde. Men han saktade snart ner, för en tanke slog honom - de hade inte bestämt någon tid och tänk om han kom alldeles för tidigt och alla kanske fortfarande sov?
Så Jack började gå sakta och tog även några omvägar för att låta tiden gå så mycket som möjligt. Samtidigt växte ivern inombords, så till slut - efter längre tid än som vad var tänkt, men också tidigare än det kunnat vara - befann sig så Jack utanför grindarna till tomten där det där huset stod.
Händerna skakade lite då han satte dem mot grinden och öppnade den. Hjärtat slog lite hårdare än vanligt och det var inte lika lätt att svälja. Men stegen som togs därefter var ändå på något sätt bestämda.
Från gatan såg inte husets portar så märkvärdiga ut, men ju närmare Jack kom desto större växte de och när han slutligen stod där framför dem tornade de högt över honom och för en stund kunde Jack bara stå där och beundra dem. Om han inte hade varit så fascinerad av porten så hade han kanske sett allt som var inkarvade i dem. På avstånd såg det kanske vackert ut, men när man studerade dem på närmare håll fick man en betydligt mer obehaglig känsla i kroppen. Istället för vacker flora och fauna så var det vapen, lemmar som ej längre satt kvar vid sina ägare, bålbränning och så vidare.

Jack fick sträcka lite på sig för att nå portklappen som avbildade en spindel.
Tre rappa slag. Ljudet lät högre än man kunde tro och ekade nästan genom huset som om det var öde.
Det gick inte många sekunder innan porten öppnades och där stod Sally.
- 'Du kom!' utbrast hon glatt så fort hon såg honom.
- 'Jag sa ju att jag skulle det.' svarade han med ett leende.

Sally klev åt sidan så att Jack fick komma in. Han stannade och såg sig om. Inne var huset....stort. Riktigt stort. Det mesta var av trä och väggarna bar inga tapeter. En känsla fanns av att huset hade en hög ålder, men var lika starkt som när det var nybyggt.
En stund studerade Jack allt.
- 'Det är inte så fint...' började Sally, men Jack avbröt henne.
- 'Det är kanon!'

Sally log lite generat, men hennes ansiktsuttryck förändrades snart när en annan röst hördes från någon som var på väg in i rummet.
- 'Vem var det vid dörren?' frågade en mansröst som först lät glatt nyfiken, men som snart fick en mer tveksam ton. 'Oj...'
Jack vände sig om för att se vem som sagt något. En kort sekunds total tystnad, sedan ett skrik från Jack som inte hann tystna innan han låg avsvimmad på golvet.

Del 8

- 'Är han död?'
- 'Nej, det är han inte!'
- 'Typiskt.'
- 'Käften!'
- 'Sally!'
- 'Förlåt. Inte mitt fel att han är dum i huvudet.'
- 'Haha. Sally är kär.'
- 'Är jag inte! Pappa!'
- 'Sluta bråka ni två.'
- 'Jag tror att han är på väg att vakna. George, du kanske ska flytta på dig.
- 'Det har du nog rätt i, älskling.'

Rösterna verkade först komma från ett långt håll, men blev tydligare och närmare hela tiden. Jack öppnade ögonen och såg en grupp människor som alla stod omkring honom med ögonen riktade mot honom.
- 'Vad hände?'
- 'Du svimmade, gubben.' svarade en kvinna som Jack direkt förstod var Sallys mamma.

Hon hjälpte Jack att sätta sig upp på golvet och gav honom ett glas med vatten. Medan han drack så började minnet av vad som hade hänt komma tillbaka och han satte nästan i halsen.
- 'Det var en man!' utbrast han.
- 'Ja, du såg min make.'
- 'Han....han....' stammade Jack och kände sig nästan svimfärdig igen.
- 'Jag vet. Skrämde han dig?'
- 'Är han död?'
- 'Nej, absolut inte. Han bara....'
- 'Men svärdet.....som stack ut.'

Kvinnan suckade.
- 'Vi ska förklara allt, men först måste vi se till så att du mår bra.' sade hon, lade sin hand på Jacks axel och fortsatte sedan. 'Gå med Sally så får hon förklara allt.'
- 'Mamma?' sade Sally frågande och med en osäkerhet i rösten.
- 'Du hörde vad jag sade. Om du nu fått en vän så kanske han bör veta allt också.'

Jack förstod ingenting och kände sig helt virrig, men han reste sig med hjälp av kvinnan och följde sedan med Sally som ledde honom upp för ett par trappor och sedan till ett rum. Väl där satte hon Jack på en säng som stod mot ena väggen och själv vandrade hon runt i rummet.
För en stund sade ingen av dem något, vilket passade Jack alldeles utmärkt då han behövde lite tid till att skaka liv i sig själv igen. Därefter märkte han att han hade mängder av frågor, men visste inte vart han skulle börja.
- 'Jag förstår inte.' sade han till slut. Det var ingen riktig fråga, men stämde helt med hur han kände.

- 'Du ska få veta allt, men bara om du lovar att inte berätta det för någon.'
- 'Okej.'
- 'Lova! Om du vill vara min vän så måste du lova.'
- 'Jag lovar. På heder och samvete.'
- 'Okej. Då ska jag berätta allt.'

Och det gjorde hon.

Börjar bli spännande :D

Del 9

Historien som Sally berättade för Jack var lång och började med hur hennes morfar Billy för längesen pysslade med någon slags magi som han hade lärt sig. Problemet var att Billy trodde han kunde mer än han egentligen gjorde och något gick fel. Först trodde han att inget hade förändrats, men när han sedan råkade bränna sig under matlagningen utan att det gjorde så ont började han misstänka att allt kanske inte var som det skulle. Som den nyfikna personen han var påbörjades direkt olika tester. Det tog inte alltför lång tid innan Billy insåg att hans kropp inte längre var sårbar. Han kunde fortfarande bryta ben, kapa lemmar och liknande, men det gjorde liksom inte så ont och han dog inte. Åren gick och åldern verkade inte påverka honom heller. Under den tiden visade det sig också att resten i hans familj hade drabbats.
Till slut förstod alla att de inte kunde dö eller få ont vid skador och av någon konstig orsak så åldrades man bara tills man nått 50 år. De som redan var äldre än så, förblev dock sin nuvarande ålder. Det hade irriterat dem eftersom de ansåg att det var lite orättvist.

Under hela tiden satt Jack med munnen öppen och ögonen fästa vid Sally. Allt lät som en berättelse ur en sagobok, men efter det han sett så tvivlade han inte.

- 'Förstår du varför du inte får berätta detta för någon?' frågade Sally när hon var klar.
- 'Ja. Självklart.' svarade Jack.

Sally log och började prata om andra saker, både för att slippa prata om familjehistorian och även för att få Jack att tänka på något annat. Få honom att slappna av lite.
Jack berättade lite om sin familj, vilket såklart tog betydligt kortare tid än Sallys berättelse, men Sally gillade det.
Efter ett tag frågade Jack om de inte kunde gå ner och hälsa på Sallys familj och dessutom var han nyfiken på att få se mer av huset som han tyckte var riktigt häftigt. Sally var inte särskilt förtjust i att låta honom prata med hennes mamma och pappa och speciellt inte hälsa på hennes bröder, men gick ändå med på det. Så de begav sig ut från Sallys rum, gick ner för trapporna de en gång - vad som kändes som flera timmar sen för Jack - gått upp för och sen började de leta upp Sallys familj.
De hittade hennes föräldrar i vardagsrummet.
Rummet var riktigt stort och full av saker. En riddarrustning stod i ett hörn, ett gammalt stort golvur, en lång rödaktig soffa som såg oerhört mjuk ut och ett par fotöljer med höga ryggar, varav i den ena satt Sallys pappa.

- 'Hej, Jack. Hur mår du?' frågade pappan när han såg honom.
- 'Hej. Jag mår bra. Förlåt för att jag svimmade.' svarade Jack.
- 'Du behöver inte be om ursäkt. Det var helt och hållet min makes fel' sade Sallys mamma med en menande blick åt makes håll. 'Mitt namn är Mary. Trevligt att träffas.'
- 'Och jag heter George.' sade Sallys pappa och gick fram till Jack för att skaka hans hand. 'Ledsen för det där tidigare. Men det var faktiskt egentligen inte mitt fel.'
- 'Ursäkta?!' utbrast Mary.
- 'Ja. Hade inte Frank satt svärdet i mig...' började George.
- 'Men om ni inte hade fäktats idag när din dotter skulle träffa sin vän så hade det kanske varit bättre.' replikerade Mary.

George kliade sig i huvudet.
- 'Du har kanske rätt.' sade han till slut.
- 'Som vanligt.' sade Mary och log mot Sally och Jack som båda log tillbaka.

Plötsligt hördes en annan röst.
- 'Kanske farsan ska lära sig fäktas bättre, så slipper vi möta våra gäster med kroppen genomborrade av svärd?'
Rösten tillhörde en av två killar som precis kommit in i vardagsrummet.
- 'Du hade bara tur!' sade pappa George.
Killen skrattade och gick fram till Jack.
- 'Tjena. Jag är Frank.' sade den ena killen.
- 'Och jag är James.' sade den andra.
Båda skakade hand med Jack. Sen vände sig Frank till sin pappa.
- 'Vad sägs om en returmatch? Om du vågar alltså.'

Ett eld tändes i pappa Georges ögon.
- 'En garde!'

Del 10

Sally protesterade mot att se på duellen och ville gå iväg med Jack, men hennes bröder - som trots allt var äldre, större och starkare än henne - grabbade snabbt tag i Jack och drog iväg honom. Enligt dem så var det ju en självklarhet att deras gäst skulle få skåda detta uppenbarligen enastående evenemang, varesig han ville eller inte.
Jack var själv lite tveksam. Han var både nyfiken, men också ganska säker på att han inte ville se någon bli spetsad på ett svärd. Dessutom ville han ju gärna vara med Sally.
Nu var han dock i James och Franks våld och hade liksom inte mycket att säga till om. Tur då att Sally följde med som stöd.

Det tog inte så lång tid innan svärdskampen tog slut.
Frank inledde starkast och använde sina styrkor som den yngre deltagaren på ett bra sätt. Snabbheten gjorde att han kunde komma undan hans fars hugg. Dock visade pappa George att han minsann inte var någon dålig fäktare. Några mindre köttsår ådrog han sig tidigt, men inget allvarligt - inte för honom i alla fall.
Sedan började hans erfarenhet och skicklighet visa sig.
Pappa George blev mer defensiv och parerade skickligt sin sons försök. Snart läste han sin motståndares drag och högg direkt.
Vips så låg en hand på golvet med svärdet fortfarande i ett fast grepp.
För en sekund så såg det ut som om den äldre deltagaren skulle fortsätta kapa delar av sin motståndare, men med tanke på deras gästs närvaro så avslutades matchen där istället.
- 'Turgubbe.' muttrade Frank.
- 'Frank.' sade pappa George. 'I am your father."

Jack skrattade, vilket kändes helt sjukt då det framför honom var ett blodstänkt golv med en avhuggen hand. En riktigt surrealistisk händelse.
Frank plockade upp sin hand och gick iväg för att sätta tillbaka den.
Sally tog då chansen till att dra med sig Jack därifrån.
- 'Kom.' sade hon till Jack. 'Vi går.'

De hann inte längre än några steg innan de hörde en smäll och Jack hoppade till. Sally sade lugnande att det bara var mormor, som om det förklarade allt. Innan de hunnit ta ett steg dök Sallys mamma upp och bad dem gå och kolla till Sallys mormor, något som Sally inte hade någon större lust med. Hon började bli trött på att ha med sin familj att göra och ville bara göra något roligt med Jack istället.

Del 11

Sally gick med raska steg iväg med Jack och den här gången tog de trapporna neråt. De passerade genom en stängd dörr och Jack såg då att de hade nått till en slags källare, som dock verkade vara mer som ett litet laboratorium, eller kanske var det ett kök? Bådeoch?
Först sågs ingen till, men....
- 'Ungar! Lite hjälp kanske.' sade en röst som varken Sally eller Jack kunde lokalisera och efter några sekunder fortsatte den. 'Ta två steg snett åt vänster, fram till skåpet och böj er ner.'
De gjorde som rösten sade och det var nästan så att Jack tuppade av igen. Under skåpet låg nämligen ett huvud.
Sally stoppade in sin ena arm och drog sedan ut huvudet. Hon tittade irriterat på dess ansikte.
- 'Där borta i hörnet tror jag.' sade den ursäktande.
Sally gick bort med huvudet till hörnet som det hade indiketar och lyfte bort några kartonger och bråte. Jack hann skymta till en fot som stack fram och snart hade hela kroppen blivit framrotad och Sally kunde sätta tillbaka huvudet på rätt plats.
- 'Tack, lilla vännen.' sade Sallys mormor tacksamt när hon hade rest på sig. 'Och vem kan nu detta vara?'
- 'Jag heter Jack.' sade Jack och skakade den gamla kvinnans utsträckta hand.
- 'Det var dig Sally pratade om.' sade hon. 'Du kan kalla mig mormor, det gör alla andra.'
- 'Har du inget riktigt namn?' frågade Jack.
- 'Jo, men det har jag nog inte hört någon säga på väldigt många år.' svarade Mormor. 'Använder du det så kommer jag säkert tro att du menar någon annan.'
Jack log och Mormor skrattade högt.
- 'Kom ska du få se.' fortsatte hon sedan. 'Jag håller på med en riktigt intressant sak.'
- 'Var det det som fick dig att tappa huvudet?' frågade Sally. 'Jack är inte som oss.'
- 'Hmmm....kanske det.' sade Mormor. 'Okej, du har väl rätt. Kan inte döda alla våra gäster. Grannarna blir kanske upprörda.'
Varpå Mormor skrattade igen.
- 'Nåja.' fortsatte hon sedan. 'Spring iväg och lek istället. Kanske är det säkrare.'

Del 12

Sally och Jack hade precis nått dörren för att gå när Mormor ropade tillbaka Sally och gav henne en stor kram.
- 'Tack för att du hjälpte mig, gumman.' sade hon högt och sedan lite tystare så att inte Jack skulle höra. 'Så du berättade om vår familj. Du måste verkligen gilla honom.'
Kramen upplöstes och Sally sprang tillbaka till Jack med sitt rodnande ansikte döljt för pojken.

- 'Bor det fler här hos er?' frågade Jack när de gått upp för trapporna.
- 'Nej, det är bara vi.' svarade Sally lite ledsamt. 'Är trist när det inte finns någon att leka med.'
- 'Din familj är ju jättegrym!' sade Jack.
- 'Nej, den är jobbig. De kan inte ens fira jul på riktigt. De gånger som vi faktiskt firar jul så blir det mer som Halloween. De fattar inte!' sade Sally och Jack såg att hennes ögon började tåras. 'Julen här är alltid mörk och konstig. Jag vill ha en grön gran med lampor i alla färger, en varm brasa, julklappar med fint omslagspapper och rosett. Jag vill vara som alla andra och ha en jul som alla andra!'

Tårarna rann nu nerför Sallys kinder. Hon skämdes för det, men kände samtidigt att det var skönt att få berätta allt och att ha någon att säga det till. Jack var lite osäker på vad han skulle göra, men utan att riktigt vara medveten om det så höll han snart Sally i en omfamning. Om det var omtanken eller av ren förvåning så stillade Sallys gråt.
Jack släppte omfamningen och tittade in i Sallys ögon.
- 'Kanske vi kan göra en riktig jul. Du och jag.' sade Jack och log.
- 'Menar du det?' sade Sally och torkade sina tårar.
- 'Ja.'

Den här gången var det Sallys tur att dela ut en överraskande kram.

Del 13

Resten av dagen höll Sally borta Jack från sin familj så att de kunde leka själva. De började även planera lite julsaker de skulle göra. Men de hann inte så mycket för rätt som det var var det dags för Jack att bege sig hem.

- 'Du kommer väl imorgon?' frågade Sally när de skulle ta adjö.
- 'Självklart!' svarade Jack glatt. 'Vi har ju en jul att fixa!'

Dagen därpå brydde sig inte Jack om att ta någon omväg, utan gick raka vägen till huset där Sally bodde.
Med sig hade han en kasse med ett par böcker om hur man gör eget julpynt. Han hade ofta bläddrat i dem och även testat att göra några av sakerna i dem. Inte för att det betydde mycket hemma hos honom. Hans föräldrar tyckte julen var överskattad och oftast blev det något litet paket vid frukosten på julafton, men inget mer. Ingen gran, ingen julmat. Just därför var Jack extra glad över att få hjälpa Sally.

Han sprang upp för infarten och knackade ivrigt på porten med portklappen som var i en form av ett ormhuvud. Jack funderade som hastigast om den inte hade haft en annan form dagen innan, men de tankarna avbröts då porten slogs upp och Sallys glada ansikte kikade ut.
- 'Hej.' sade hon.
- 'Hej.' sade han.

När de båda var inne så visade Jack böckerna. Sally tyckte att det var perfekt och hon skulle precis dra med sig Jack upp till sitt rum då resten av hennes familj samlades i husets entré.
Sally tittade på dem med en misstänksam min. Hela familjen samlad - detta kunde inte vara bra.
- 'Vad?' frågade hon försiktigt.

Hennes mamma log och vinkade till sig sin dotter. Sally gick fram och samtidigt anslöt hennes far.
- 'Älskling. Bli inte arg nu, men jag råkade höra dig och Jack igår.' sade Sallys mamma och skyndade snabbt vidare. 'Det var inte meningen att tjuvlyssna - du vet att jag aldrig skulle göra det - men när min dotter gråter så lyssnar jag.'

Hon tystnade en stund och såg på sin dotter.
- 'Tycker du verkligen att vi är så konstiga?' sade hon sedan och Sally nickade försiktigt.
- 'Jag pratade med din far om det igår och det kanske är så att vi förändrats sen familjens lilla olycka. Men vill min dotter ha en riktig jul så ska min dotter ha det. Vi har kanske bara en dag på oss, men tillsammans kan vi klara av det.'

Sally kunde inte hålla tillbaka tårarna och kramade sin mamma så hårt att Jack var orolig att hon skulle strypas. I alla fall tills han kom ihåg att hon inte kunde det.
- 'Tack mamma.' sade Sally med gråten i halsen och släppte taget om henne.
Hon tog några steg tillbaka och såg på hela sin familj plus Jack som stod där. Hennes ögon var fortfarande röda av gråt, men hade även en glimt av förväntan i sig.
Sally log stort.
- 'Det här kommer bli världens bästa jul.'

Del 14

Snart hade "Operation: Jul" påbörjats. Sally och Jack gick till Sallys rum för att göra saker som fanns med i böckerna Jack hade med sig.
Frank och James sprang till en början mest runt i huset som två speedade illrar tills deras pappa skickade ut dem i skjulet, som fungerade som verkstad, på baksidan av huset där de kunde göra något vettigt.
Mary och George som trots allt var föräldrarna begav sig sedan ut för att inhandla julklappar.
Mormor begav sig ner till källaren för att försöka skapa, i hennes egna ord, "Bästa julmaten någonsin. Helt utan gift!".

Resten av dagen gick undan. Från skjulet hördes ibland hamrande och spikande, ibland avbrytet av högljudda röster ("Sluta gnäll! Sätt tillbaka fingrarna och håll i plankan så jag kan såga klart.") och nerifrån källaren hördes några explosioner - något som fick Jack att bli lite rolig. Vilken slags julmat kan explodera?

Sally och Jack pysslade, klippte, klistrade och ritade på papper och andra material. De hade jätteroligt. Så pass roligt att de helt glömde bort att se efter vad de andra i huset sysslade med.
Sallys föräldrar var borta större delen av dagen och det var först när det började bli dags för Jack att gå hem som de återvände från sin shoppingdag. De hade precis gömt undan alla presenter de köpt när deras dotter och hennes nya lilla vän kom ner från hennes rum. Sally tyckte att hennes föräldrar såg ovanligt glada ut. Kanske hade timmarna ute bland vanligt folk gjort dem gott.

Men säg den lycka som varar.

Just som Sally och Jack sade adjö till varandra hördes höjda röster från vardagsrummet. Nyfikna som barnen var gick de självklart dit för att se vad som stod på.
De möttes av synen av Sallys bröder som såg ovanligt små ut då deras mor tornade över dem med eld i blicken.
Sally hade ingenting emot att se sina bröder bli utskällda - tvärtom, hon kunde ibland njuta av det - men när hennes ögon fångade in hela bilden så kändes det bara som en klump i magen på henne.