Subject: Julsagan 2014: En Djävulsk Jul

Rävar ska raska över isar, tomtar trippa fram på tårna, Stalledrängen Staffan ska vattna sina fålar fem och granen ska stå så grön och grann i stugan.
Gott folk, vi träder in i December och börjar nedräkningen till Julafton.

Detta innebär att det återigen är dags för årets Julsaga här på Sokker-forumet.

Uppläget är som vanligt. Det blir en ny del varje dag fram tills julafton. Ska försöka att lägga in varje del vid midnatt varje dag, men ni som varit med ett tag vet att jag ibland slarvat lite. Ska försöka att sköta mig i år.

Så, låt mig presentera årets Julsaga.

1.

December stod för dörren och det var helvetiskt varmt. Eldar brann och ibland kunde man känna en viss doft av svavel. Från någon ostängd kammare kunde man höra någon arm själv skrika.
Med andra ord så var allt som vanligt i Helvetet.

Lucifer kände inte av värmen. Helvetets dofter och ljud rörde honom inte.
Istället satt han tillbakalutad i sin tron och klappade huvud nummer ett på Kerberos som han satt hundvakt åt.
Hundens två andra huvuden fick nöja sig med att bli klappade av två mindre demoner, vilket såklart inte var riktigt lika roligt, men i Helvetet får man väl ta det som erbjuds.
De gillade inte heller stället så mycket, utan saknade sin vanliga religion, som de ansåg betydligt mer intressant än denna.
Okej, det fanns såklart bestraffningar och pinor här också, men det var inte riktigt på samma nivå som där hemma. Här kunde någon bli flådd eller få tårna eldade, vilket för en kort stund kunde vara relativt underhållande, men i längden ville man ju ha de där mer snillrika straffen.
Smärta och tortyr i all ära, men ren jäkelskap är ibland roligare.



(edited)

härligt Cenneth, skönt med lite julstämning, jag längtar med spänning på fortsättningen :)

2.

Lucifer själv brukade vara stolt över hur saker och ting sköttes i Helvetet, men idag var han lite irriterad.
Några - och de skulle hittas och bestraffas - på någon obskyr avdelning hade uppenbarligen gjort någon miss och ett antal oplanerade dödsfall hade gjort den annars så lugna förmiddagen till....ja, ett rent helvete.

De planerade dödsfallen hade inträffat, allt enligt planerna, men så hade tydligen någon människa där uppe fått för sig att spränga en byggnad full med telefonförsäljare.
Så plötsligt anlände alla anställda i en stor klunga till Helvetet.

Inte nog med att man fick kalla in extra demoner för att sköta allt pappersarbete och förvisa varje nyanländ till rätt plats, men var dessutom tvungna att börja få fram nya telefonförsäljare, vilket inte var så lätt.

Var det något som Lucifer var lite extra stolt över så var det att just han uppfann telefonförsäljaryrket. Det och advokater såklart.
Dock krävdes det en del jobb att få rätt människor att välja rätt yrke. Man fick liksom locka dem i rätt riktning.

Lucifer hade kunnat vara betydligt mer förbaskad över hur dagen hade varit, men det fanns fortfarande något som skulle ske den dagen som han var säker på kunde förgylla den.
Han väntade på ett alldeles speciellt möte med en alldeles speciell man. Ett planerat besök, i alla fall från ena parten. Den andra parten var betydligt mer omedveten av vad komma skall.
Lucifer hade planerat allt under en väldigt lång tid och allt hade än så länge gått helt enligt planerna. Nu återstod det bara en sista sak innan allt var över. En sista liten....olycka.

Lucifer tog upp sin personliga iPad, som var designad och konstruerad för att passa honom och hans behov (det är bra att ha kontakter på rätt ställen), och öppnade en videolänk så att han kunde se vad som skedde på Nordpolen.

3.

Långt från hettan i Helvetet var arbetet i full gång på den betydligt kyligare Nordpolen.
I tomteverkstaden arbetade nissarna med att färdigställa alla julklappar som skulle skickas runt till alla världens barn. Tomtefar själv gick runt bland dem för att se så att allt blev perfekt, vilket det alltid blev då nissarna var riktigt proffs och noga att få allt perfekt. Ibland kunde Tomten ge dem några uppmuntrande ord eller kanske stanna och prova någon av leksakerna.

Han plockade upp en liten figur som han antog var någon ny sak som alla barn ville ha.
- 'Säg mamma' skrockade tomten och drog i snöret.
- 'Die motherfucker!' vrålade en röst från plastfiguren.

Tomten suckade och tänkte att världen minsann blev mer och mer besynnerlig.
Han hade märkt en trend det senaste decenniet. Det var inte längre gunghästar av trä eller kraftigt stereotypiska dockor och figurer.
Nej, idag skulle barnen ha dockor med avtagbara trosor som kunde sära på benen och hette saker som Snookie, Hilton eller Kardashian och dataspel där allt gick ut på att döda så många som möjligt eller göra det på det häftigaste sättet man kunde tänka på.
Vart hade alla gamla peka och klicka-spel tagit vägen?
Hur kunde man gå från att agera gul boll som käkar frukter till att massakera människor med motorsåg?

Tomten suckade igen och gick vidare. Hans jobb var inte att ifrågasätta, utan bara göra allt för att få se barnens ögon tindra och lyckan skina i deras ansikten.

Plötsligt stannade han till. Någon glimmade på golvet och han böjde sig snabbt ner.

I helvetet satt Lucifer på högspänn.

Tomtefar höll upp det han hittat och såg att det var en bult.

Ett leende sträckte sig över Lucifers läppar.

4.

Tomtefar hann precis fundera om bulten kommit från någon leksak eller om den lossnat från något annat när det först kom ett ljud som sade att något hade lossnat. Sedan hördes ett whoosh.

Det var som om allt gick i slowmotion. En bred balk kom svingande och Tomten kunde bara stå och se hur den svepte ner över ett långt bord där ett stort antal nissar satt och arbetade.
Balken gick precis över dem - några av de längre nissarna fick sina luvor avslagna - och for istället genom väggen.
På väggen gick det elledningar och de klipptes av direkt, sen föll de ner och landade på två av arbetsborden.
Tomten var rätt säker på att de alltid haft träbord, men nu hade de, av någon outgrundlig (eller "djävulsk") anledning, istället träfärgade stålbord.

På ett ögonblick föll nissarna vid borden omkull och låg orörliga på tomteverkstadens golv.

En tystnad lade sig över stället, men snart började en panik bryta ut.
Nissar - de som levde - skrek, grät och visste inte vad de skulle ta sig till. Tomtefar själv stirrade bara på de döda nissarna och noterade knappt ljuden runt omkring.
Snart återkom han till verkligheten och ropade med hes och sorgsen, men bestämd, röst.
- 'Nissar, gå till storstugan. Det är inte säkert här.'

Hans ord verkade ha en lugnande effekt på alla i verkstaden. Han utstrålade trots allt en viss trygghet, även i stunder som denna.
Nissarna kastade en sista blick på deras föredetta arbetskamrater och gick ut. De gick snyftande och sorgsna med hängande huvuden mot stugan och bara någon enstaka noterade att den fördömda balken som åstadkommit så mycket ond bråd död hade lyckats skörda ett sista offer innan dennes resa var över.
Tomtens släde, som man precis tagit ut för att provköra lite, hade stått som mål för balken och var nu förstörd.

Åldersgräns på årets julsaga?
Inget man läser för dom allra minsta ;)

Beror på vad de är vana vid ;)

5.

Inne i tomteverkstaden gick Tomtefar med snabba kliv fram till elskåpet och slog av elen.
Det blev genast mörkare därinne, men det fanns fortfarande lite dagsljus kvar utanför som kastade ett dunkelt sken.
Tomtefar lät sina ögon svepa över alla små kroppar som låg så stilla på golvet. Han kände en klump bildas i halsen och hur ögonen tårades.
Med tunga steg gick han fram till var och en och bar bort dem från där de låg. Han lade dem alla varsam i en rad mitt på golvet och hämtade sedan filtar som han lade över dem.
- 'Farväl, mina små vänner.' sade han och tårar föll nerför hans kinder när han vände om och lämnade verkstaden.
På väg till ut möttes han av Rudolf som såg sorgset på honom. Den röda mulen lös inte lika starkt nu.
- 'Jag vet, gumman. Jag vet.' sade Tomtefar till Rudolf, klappade henne omsint och tänkte att den där renen visste minsann allt som skedde häromkring.

I storstugan väntade Tomtemor på sin make och utan ett ord omfamnade hon honom så fort han kommit in.
- 'Så hemskt. Åh, så hemskt.' snyftade hon.
Tomtefar kramade om henne, men förmådde sig inte att säga något.

6.

De stod så en stund, men avbröts snart av ett knackande på ett av stugans fönster.
Både Tomtfar och Tomtemor vände sig dit och såg att det var en kolsvart korp som satt utanför och knackade.
Tomten gick fram och öppnade, varpå korpen höll fram sitt ben, varpå det satt en ihoprullad lapp. Den pillade Tomten av och så fort han tagit den så flög korpen iväg.
Tomten stängde fönstret och återvände till Tomtemor. Han rullade ut lappen och läste:

Kära Tomtefar

Skickar härmed mina djupaste sympatier för det tragiska som skett.
Alla stackars nissar. Jag finner inte ord.
Jag vill nu erbjuda mina tjänster. Vad ni än behöver så står jag och mina medhjälpare till ert förfogande.
Ser gärna att du kommer över på lite te så att vi kan diskutera detta.

Ni finns i mina tankar,
Lucifer

7.

Tomtemor, som stod vid hans sida och även hon läst vad som stod fnyste högt.
- 'Hin håle, sympatisk? Säkert.' sade hon och det hördes klart och tydligt vad hon tyckte om karln.
- 'Ja, det är lite olikt honom, men...' sade Tomtefar och kliade sig i det stora vita skägget.
- 'Men vad?'

Tomtefar vände sig till Tomtemor.
- 'Kanske han kan hjälpa oss.' sade han och fortsatte snabbt då Tomtemor verkade ha ett och annat att säga. 'Jag vet vad du tycker om Lucifer, men vi har så mycket jobb kvar att göra innan jul och jag tror inte att de nissar som är kvar kommer klara av att göra färdigt alla leksaker. Om han kan hjälpa oss, då måste vi nog acceptera hans hjälp. Om inte för oss, så för alla barnen.'

Tomtemor hade ett antal invändningar, men insåg att hennes make nog inte skulle gå att övertala.
Och han hade ju rätt. Det var för få nissar kvar och inte skulle stoppa julen från att bli perfekt.

8.

Sagt och gjort.
Tomten lämnade sin maka så att hon kunde ta hand om de små, chockade nissarna. Han gick in på sitt kontor och började leta i en bokhylla som stod i ett hörn, i vilken böckerna låg huller om buller.
Efter en stunds sökande så hittade han vad han var ute efter - en gammal bok som nästan såg bränd ut.
Tomtefar bläddrade fram till en sida vars bild bestod av en kolsvart dörr - mörkare än den svartaste natt - med två glödande horn vars färg var som en blandning mellan eld och blod.

Med sitt finger knackade han på dörren. För ett ögonblick hände ingenting.
Sedan började det glöda omkring dörren och den öppnades. För Tomtefar kändes det som en avgrund slukade honom och under några sekunder kunde han inte se någonting och därefter såg han något suddigt.
Strax kunde han se allt igen och nu var han inte längre på sitt kontor.
Han var inte ens i den mänskliga världen.

Mot honom kom en man gåendes. En man som Tomtefar hade träffat för länge, längesen.
- 'Välkommen till Helvetet.' sade Lucifer och skakade Tomtefars hand.

9.

Helvetets förste visade in Tomtefar i en kammare där man hade städat undan allt otrevligt och istället ordnat fram lite mer traditionella saker, såsom fåtöljer, bord och en brasa i en öppen spis som inte omedelbart förde tankarna till ondska, vilket är svårare än det låter.
De två männen slog sig ner i fåtöljerna och efter att två uppklädda demoner hade serverat dem te och kakor, så började Lucifer småprata om livet i underjorden. Tomtefar själv lyssnade bara halvhjärtat och frågan som varit med honom alltsedan han läst brevet bara växte inom honom, tills den var tvungen att komma ut.
- 'Lucifer.' sade Tomtefar och Lucifer tystnade. 'Låg du bakom nissarnas död?'
- 'Jag?' sade Lucifer med en alltför repeterad förvåning. 'Hur kan jag ligga bakom något sådan hemskt?'
- 'Du är ju Djävulen. Är det inte sådant du gör?'
- 'Nej, nej, nej. Jag sköter bara tillhandahållandet av en viktig tjänst för att världen ska vara i en harmonisk balans.'
- 'Men du ser till så att folk dör?'
- 'Nja, inte så mycket egentligen. Han där uppe sköter ju det mesta och sen skickar Han ner några till mig. Vi gör båda vårt för att se till så att balansen hålls på Jorden. Och hur skulle det se ut om ingen dog? Lite väl trångt där uppe. Dessutom behöver ju både vi här nere och de på högsta våningen lite nytt folk ibland.'
- 'Kanske det. Önskar bara att ni kunde göra bättre val ibland.'
- 'Vad ska man säga. Det är ett helvetiskt jobb, men jag brinner för att göra det bästa av situationen.'
- 'Kul.'

Lucifer småfnissade lite åt sina egna skämt och tog en kaka som hade formen av ett uppochnervänt kors, i alla fall såsom Lucifer höll den.

- 'Så du kan svära på att du inte låg bakom nissarnas död?' fortsatte Tomtefar som visste att Lucifer inte riktigt hade berättat hela sanningen. Det var ju fördelen med att vara Tomtefar, man kunde se om någon ljög, även om den andra personen var lögnernas mästare och hal som en uggla.
- 'Absolut.'
- 'Du vet att jag är bra på att veta om någon ljuger.'
- 'Shit, det hade jag glömt.' svarade Lucifer besviket. 'När man inte träffas så ofta så glömmar man vissa saker.'
- 'Nå.'
- 'Okej, okej. Jag låg delvis bakom olyckan. Den skulle ske, det var förutbestämt, men jag kanske.....hmmm...förstärkte den en smula.'
- 'Förstärkte?'
- 'Ja, det var bara någon enstaka nisse som skulle dö och jag passade på att avverka några extra.'

10.

Tomtefar såg ilsket på Lucifer.

Tomtefar är ju känd som en mysig, glad och vänlig man som skrockar och frågar glatt om det finns några snälla barn, men det betyder inte att han inte har en strängare sida.
Och lika mycket som hans värme är förstärkt, så gäller detsamma om hans ilska.

Detta fick även självaste Lucifer att nästan sätta kakan i halsen. Han fortsätte därför snabbt.
- 'Men du kan få dem tillbaka!'
- 'Vad menar du?' frågade Tomtefar häpet och lite av vreden avtog.
- 'Jag följde inte riktigt regelboken den här gången och kan kanske göra så att nissarna kan återvända.' började Lucifer och när han såg Tomtefars frågande ansiktsuttryck så fortsatte han. 'Jag tog deras själar innan de dog. Eller rättare sagt så gjorde några andra det åt mig. Deras kroppar är dessutom inte förstörda, i alla fall inte så pass att man inte kan fixa det. Om jag återför själarna till nissarna så kan det gå att skicka tillbaka dem till jordelivet. De är ju inte människor trots allt, så samma lagar om dödsfall gäller ju inte.'

Tanken om att få tillbaka sina tomtenissar fick Tomten för en kort, kort stund bli glad igen, men snart slog en tanke honom.
- 'Vad är du ute efter?' frågade han.
- 'Jag?' svarade Lucifer oskyldigt. 'Inget speciellt. Bara en liten, liten gentjänst.'
- 'Ut med det.'

Ett leende spred sig över Lucifers läppar.
- 'Jag vill ha Julen.' svarade han glatt.

11.

Tomtefar trodde inte sina öron. Nog måste Lucifer skämta? Kan väl inte allvar? Snart måste väl ett "Haha, jag skämtar bara" komma från Helvetes furste?

Men inget sådant kom. Lucifer log vidare och verkade vänta på ett svar.
- 'Du kan väl inte mena allvar?' utbrast Tomtefar till slut. 'Du är ju Djävulen!'
- 'Ja, och?' svarade Lucifer och ryckte oförstående på axlarna.
- 'Djävulen!' utbrast Tomtefar igen. 'Helvetes herre, Hin Håle, Satan för satan! Vad ska du göra; åka runt i en dödskalle-formad släde, ge en julklapp och ta en själ?!'

Lucifer gav Tomten några sekunder att hämta andan.
- 'Nej.' sade han sedan lugnt. 'Jag vill göra exakt samma sak som du gör varje Jul.'
- 'Jomenvisst. Säkert.'
- 'Jag lovar. Bara för att jag huserar här nere så betyder det inte att jag hatar julen. Jag kanske pinar vissa själar, men jag kan väl gilla att se glada barn runt julgranen ändå?'

Tomtefar såg bara förvånad ut.
- 'Hör här.' fortsatte Lucifer. 'Jag vet att jag har ett visst rykte, men jag har faktiskt en mjukare sida också. Jag har ett hjärta jag med, tror jag. Eller så är det någon annans.'

Det sista lilla försöket till ett skämt gick inte hem hos Tomtefar som satt tyst i sin fåtölj och funderade.
Han behövde Lucifers hjälp och fanns det en chans att få nissarna åter så ville han göra allt för att det skulle ske. Men, kunde han lita på Lucifer? Nja, han var tveksam. Var det värt att göra en så stor chansning?

- 'Tomtefar.' sade Lucifer i en förvånansvärt varm och bedjande röst. 'Ge mig en chans, snälla. Jag behöver detta och lovar att sköta mig.'

Tomtefar såg fortfarande tveksam ut. För att köpa lite tid medan han tänkte så tog han en kaka och skulle precis bita i den när...
- 'Du får min själ.'

12.

Lucifers ord överraskade, nästan chockade, Tomten så pass att han tappade kakan som rullade iväg på golvet. Han hade förväntat sig ord om löften, kanske till och med hot om framtida nisse-olyckor, men detta....detta var så otänkbart att inte ens världens bästa spåkärring hade kunnat gissat rätt.

- 'Va?' fick Tomtefar fram till slut.
- 'Min själ!' sade Lucifer. 'Du får den. Eller rättare sagt, du får den tills julen är över och om jag gjort något dumt, då behåller du den.'
- 'Du ger mig din själ i pant?'
- 'Precis.'
- 'Har du en själ?'
- 'Ja, såklart jag har.'
- 'Och den ger du till mig?'
- 'Precis.'
- 'Och om du förstör julen, då är den min för alltid?'
- 'Precis.'
- 'Det var som.....' började Tomtefar och Lucifer fortsatte.
- 'Jag.'

Tomtefar satt tyst en stund och funderade. Det verkade ju som att Lucifer var ärlig, att ge sig själ är ju rätt stort trots allt.
Efter en stund tittade Tomtefar på Lucifer som i sin tur såg lite nervös och väldigt förväntansfull ut.
- 'Okej.' suckade Tomtefar till slut. 'Du får ta hand om julen, men det ska skötas rätt och bli bra. Jag får din själ och mina nissar och om du sköter dig så får du tillbaka själen efteråt.'
- 'Woohoo!' utbrast Lucifer och hans glädje var nästan läskig på något sätt. 'Jag lovar att inte göra dig besviken.'
- 'Bra. Och mina nissar?'
- 'Du får dem kanske om några veckor.'
- 'Några veckor!?'
- 'Ja, ledsen för det, men det är ett himla, ursäkta svordomen, pappersarbete att återföra döda till jordelivet.'
- 'Men jag måste ha dem nu, annars hinner vi inte göra färdigt alla julklappar.'
- 'Lugn, jag kan sätta några demoner i arbete här nere så att nissarna får mindre att göra.'